När jag började skriva Lysande klot tvenne så var ett av skälen att det var ont om tjejer och kvinnor i fantasy. I alla fall i de böcker jag hade träffat på – men förmodligen över huvud taget. Det här var i slutet av 1980-talet, och jag var i mina tidiga tonår.

Det fanns förstås en massa andra skäl till att jag började skriva. Jag gillade att hitta på berättelser – eller, alldeles oavsett om jag hade för avsikt att göra det så blev det så ändå. Och jag trivdes med att skriva, för då fick jag tala till punkt. I skolan under högstadiet var det annars ofta så att killarna tyckte det var deras arena, och en tjej som jag, som också hade åsikter och tog plats, var inget de uppskattade. Vilket gjorde att jag med tiden blev tystare i de muntliga sammanhangen, men istället vande mig vid att skriva ner mina tankar för att inte bli avbruten. Lysande klot tvenne var inte mitt första försök att skriva en bok, men det var den första bok jag fullföljde. Samtidigt utvecklades jag ju själv ganska mycket under den tiden. När boken var färdigskriven började jag skriva om den från början, skrev klart den ett varv till – och sedan blev den till slut något som fick bli liggande, med en tanke om att kanske någon gång i framtiden … men inte nu.

För snart fem år sedan ändrades mina livsomständigheter. Jag plockade fram det gamla manuset och bearbetade det, samt skrev en fortsättning och sedan ytterligare en bok. (Mer om det en annan gång.)

Och nu, när min första bok slutligen är utgiven, så kan jag med glädje konstatera att det hänt en hel massa vad gäller tjejer i fantasy på de här trettio åren Jag har visserligen missat att läsa mycket av det nya som kommit under dessa decennier – livet har tagit mig på många omvägar som krympt utrymmet för läsning – men jag ser ju att det finns överallt omkring mig, inte minst när jag ”träffar på” andra författare via sociala medier. Det gör mig väldigt glad!

Tack och lov – ur mitt eget hänseende – har dock min egen berättelse, om Nanna/Ailonise och Elsinorien också hunnit växa sedan jag började första gången på vårvintern 1989, och hon har definitivt sin plats ändå.