Min bokserie är fantasy. Men inte _bara_ fantasy.

Vad menar jag med det då?

Tja, fantasy kan vara så mycket och så olika. Vill man vara noga kan man dela in fantasy i en mängd olika kategorier. Jag är ganska dålig på det där med kategorier, så om någon annan vill ge sig på att kategorisera Lysande klot tvenne – be my guest

Så här börjar Wikipedias svenska artikel om fantasy:

”Fantasy (engelskt uttal: /ˈfæntəˌsi/) är en kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden,[1] vilken kan likna en sagovärld eller västvärldens medeltid, såväl som ha tagit inspiration från andra världsdelar eller tidsepoker. Det finns ofta slott och drakar, monster och häxor, hjältar och fiender med i fantasyberättelser. I en del fantasyberättelser finns det två världar vilka berättelsen vandrar mellan, genom till exempel en magisk dörr som någon träder igenom eller genom att någon faller ner i ett magiskt hål. Huvudpersonen, hjälten, har ett uppdrag, ofta något eller någon den söker efter. Det är vägen dit, hur hjälten löser detta, som är berättelsens handling. Läsaren eller betraktaren får följa hur utmaningar och prövningar blir lösta, och hur målet eller gåtans lösning kommer närmare.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantasy

Det där stämmer i huvudsak på Lysande klot tvenne. På det sättet är boken att betrakta som klassisk fantasy.

Samtidigt tar andra aspekter ganska mycket plats. Tankar och känslor hos huvudpersonen. Känslan av utanförskap. Saker som på ett sätt är allmänmänskliga, eller i alla fall inte direkt knutna till just en fantasivärld. Det är bara där jag ”råkat” placera dem.

Att jag låter tankar och känslor av detta slag ta utrymme gör samtidigt att den rena fantasyberättelsen – ”the quest” (uppdraget), magin, etc – får mindre utrymme eller kanske upplevs som mer nedtonat. Eller som att berättelsen blir långsammare.

Dessa val från min sida (om det nu är val; man kan ju också hävda att det bara är så jag är) gör förmodligen att min bok inte riktigt funkar för:

– Den som _verkligen_ inte gillar fantasy (magi, påhittade världar, sagofigurer) utan vill att allting ska vara realistiskt i varje detalj.

– Den som förväntar sig att fantasy ska vara action med högt tempo, där fantasyaspekterna tar stor plats hela tiden.

Å andra sidan tror jag att för den som ”inte brukar läsa fantasy” men som är beredd att prova, så kan det här vara en bra bok att börja med

Och för den som tycker att skådeplatsen för en bok är mindre viktig så tror jag att man kan se det här helt enkelt just som en skönlitterär bok. Ungefär som att man kan se en pjäs av Shakespeare utan att fundera över om det är historieskrivning eller saga.

Så: Den här boken är inte för alla. (Finns det sådana böcker?) Den är förmodligen inte ens för de allra flesta. Men kanske är det en bok för åtminstone en del av dem som inte passar in i kategorin ”de allra flesta”.

Min förhoppning är kanske mest av allt att det är en bok för dem som pratar, tänker eller skriver för mycket. En bok för dem som vänder och vrider och resonerar för mycket. Men också en bok för dem som ibland är för spontana, har för vansinniga planer och ibland är alldeles jättesäkra på saker som andra inte alls håller med om. Ja, förhoppningsvis är det en bok för personer som ”är för mycket” (enligt delar av omgivningen) och ”tar för mycket plats”.

Jag hoppas att jag för några personer ska ha hittat den perfekta nischen. Det skulle göra mig oerhört glad. Betydligt gladare än om jag skulle skrivit en bok som passar de allra flesta. För ”de allra flesta” har ju redan rätt många böcker att läsa, eller hur?

Men jag hoppas att de flesta andra av er också ska tycka att det är en ganska okej bok