Att bygga ett hus från scratch kan verka lockande. Men det är ett stort jobb. Ännu större om man ska rita det först också. Det är så oändligt många beslut som ska tas! Hur stort ska huset vara, vad ska det ha för form, hur många våningar, hur många ingångar, små eller stora rum, vilka rum ska vara nära varandra, och så vidare. Och då har jag inte ens gått in på val av material, färger och liknande saker. Fruktansvärda mängder variabler, och varje variabel har massor med möjliga alternativ. Tillsammans kan de kombineras på oändligt många sätt. Det är tröttande.

Därför tycker jag bra om gamla hus. Befintliga hus. Vissa förutsättningar är redan låsta. Ytterväggarna står där de står, och även de flesta innerväggar är förmodligen fasta förutsättningar. Byggmaterial, typ av grund, takkonstruktion, typ av fönster och så vidare, det är redan bestämt. Även den allmänna stilen finns där. Det jag sedan har att göra, när jag flyttar in, är att vårda det som finns, plocka fram husets styrkor och bygga bort dess svagheter. Renodla husets själ. Sätta min egen prägel på det. Anpassa huset till mina behov, men inom rimliga gränser. För en hel del av förutsättningarna finns redan där.

Betydligt färre val för mig. Mindre stress för min hjärna. Jag kan fokusera på de val jag vill göra istället för att behöva göra alla valen.

(Jodå, jag kommer till poängen.)

När jag plockade fram mitt gamla manus för sisådär fem år sedan, för att försöka få ordning på det, så ifrågasatte jag till att börja med allt. Alltså, på grundförutsättningsnivå. Olika världar, var det inte lite väl överdrivet? Genvägar, var det inte lite barnsligt? Den där början på värdshuset, var den inte lite väl … mycket? Och så vidare. Varenda liten sten vände jag på och ifrågasatte.

Skulle jag få den riktigt bra så var ju alla ändringar möjliga. Alla förutsättningar skulle kunna ändras i det läget.

Samtidigt gav det mig för stora friheter. För mycket “hela havet stormar”. Och egentligen blev jag inte klokare. Kände inte att något blev uppenbart bättre. Jag kunde hitta en massa grundpelare i berättelsen som jag störde mig på och ifrågasatte, men jag hade inga bättre förslag att komma med.

Det enda jag åstadkom var att göra det jobbigare för mig själv.

Så i slutändan landade jag i att behålla grundförutsättningarna. Världar. Genvägar. Och så vidare. Oavsett vad som kändes barnsligt, fånigt eller “redan gjort”. Det fick vara så. Det var så berättelsen såg ut.

Min uppgift nu var att göra det bästa av den. Stabilisera stommen. Fixa lite ny inredning. Bättra på färgen med nya strykningar, och på vissa ställen måla nytt.

Men huset, grunden, berättelsen om Leinion, den fick vara kvar.