april 2021 arkiv

Prinsessor, klänningar och kärlek

Jag var ingen särskilt prinsessig flicka som liten (inte vad jag själv minns i alla fall). Min vurm för klänningar med volanger, vidd och puffärmar slog till senare. För sent, snarast. För som tonåring i slutet av 1980- och början av 1990-talet var det helt ute att gilla den sortens klänningar. Det fanns inga att köpa, så jag sydde själv – och betraktades av omvärlden som smått galen när det kom till klädsmak.

Fast prinsessor var jag väl inte egentligen intresserad av. Ändå kom jag att skriva böcker om en prinsessa.

William R. Symonds, Public domain, via Wikimedia Commons

Och kärlek? Kärlek var något farligt när jag var tonåring (och yngre för den delen). Det hörde till det roligaste folk (jämngamla och vuxna) visste, det där att antyda att man var kär i någon och reta en för det. Oavsett om det alls var så att man ens var intresserad av personen eller inte. Det jag lärde mig var alltså att om jag hade känslor för någon så var det bästa jag kunde göra att inte visa det eller ens berätta det för någon alls. Inte så att jag var kär i någon större utsträckning i den åldern, men ändå. Kärlek var mest en pinsam sak man borde hålla sig ifrån om man skulle ses som hyfsat seriös. Och ja, det där har jag burit med mig, och jag har fortfarande svårt att prata om den sortens känslor.

Ändå har jag landat i att skriva om kärlek också. Fastän jag fått med mig att det är ganska patetiskt och inte alls något man borde ägna sig åt.→ Läs resten av inlägget!

Respektlös och nonchalant

”Författaren har en nonchalant och respektlös inställning till språket.”

Nej, det är inte ett riktigt citat. Däremot har jag själv då och då gått och tänkt – rentav hoppats – att det där är något som kanske någon skulle kunna få för sig att skriva i en recension om mina böcker. Inte ordagrant, men med den innebörden. I alla fall om man menar respektlös på ett positivt sätt.Det där med språk – ordval, formuleringar, hur man använder olika tempus, och även vad man hoppar över – är spännande saker.

Under någon period av mitt skrivande (kanske under andra omskrivningen av boken, kanske senare) hade jag en önskan om att satsa på ett något ålderdomligare språk, för att det skulle passa bättre med när boken utspelar sig (även om det egentligen är oklart när det är, mer exakt). I den vevan bytte jag ut alla mamma och pappa mot mor och far. Sedan bytte jag tillbaka till mamma och pappa för vissa karaktärer. Numera säger alla mamma och pappa igen.

Med åren har jag lagt mig till med en avslappnad inställning till språket. Alla ord är bra! Alla ord behövs! I vissa sammanhang behövs ord som kanske uppfattas som ålderdomliga, för det finns inga ”moderna” ord för samma sak. Andra gånger använder jag ord som kan uppfattas som ålderdomliga för att jag helt enkelt gillar dem. Samtidigt använder jag många ord och uttryck som av en del kanske uppfattas som alltför moderna, vardagliga, ungdomliga eller på annat sätt utanför den ram som jag förväntas hålla mig inom.→ Läs resten av inlägget!

Namn

Namn har alltid varit viktiga för mig.

Från början handlade det förmodligen mest om att namn kan vara vackra, fantasieggande, men också förmedla en känsla av helt annat slag. Det är som att en hel berättelse kan rymmas i ett namn. Men med tiden blev namns betydelser också intressant. Och med ”med tiden” menar jag redan under mellan- och högstadietiden. Jag kan mycket väl ha varit den som lånat ”Svenska förnamn” av Roland Otterbjörk flest gånger på det lokala biblioteket 🙂 Och det som intresserat mig med språk har alltid mer varit hur de är uppbyggda och släkt med varandra än att kunna tala eller skriva ett språk.

När jag först började skriva min bok så fick personerna ”helt vanliga” namn, fast namn jag tyckte om. Då var jag 13½ år gammal. Med tiden ändrades mitt fokus, och tids nog bytte många av karaktärerna namn.

Det har funnits tankar kring dessa namnbyten, förstås. Dels har det varit uppdelning i namn i vår värld och den andra världen, dels en hel massa tankar kring hur namn uppfattas.

Men namnen är också ett tydligt exempel på att jag inte har riktigt det helhetsgrepp om mitt världsbygge och min historia som jag ibland tycker att jag borde ha. Skulle jag ha byggt från början idag så skulle jag ha tänkt ut hela världen och alla sammanhangen från början, på ett mer strukturerat sätt. Och ibland tycker jag själv att jag borde ha tagit det helhetsgreppet senare. Men … det är mer ansträngande än jag orkar, faktiskt.→ Läs resten av inlägget!

Svordomar

Eftersom jag var en snäll flicka så svor jag aldrig när jag var liten. Men numera svär jag, och jag tycker att svordomar tillför något i språket – ibland behöver man helt enkelt den där extra kraften som kommer av ord och uttryck som inte slipats och polerats för att ta bort den vassa udden.

Huvudpersonen i mina böcker svär också. Inte så ofta, men när hon är riktigt arg eller upprörd. Hon kommer, precis som jag och och förmodligen även du, från Jorden/Tellus, och hennes språk grundar sig i mitt språk, så alltså använder hon vanliga svenska svordomar.

Våra klassiska svenska svordomar grundar sig huvudsakligen i religion. Framför allt är det olika ord kopplade till djävulen och hans domäner, men även en del ord kopplade till gud i olika former. Andra språk på Jorden har andra premisser för vilka ord som anses så fula att säga att de lyckas ge den önskade kraften. Ibland är det köns- och sexrelaterade ord som fått den funktionen, ibland är det mer kopplat till kiss och bajs.

Så hur svär man då i Elsinorien och dess grannländer? Tja, det där med svordomar är en komplicerad bit av världsbyggandet (tycker jag). Om man exempelvis ska koppla en svordom till något heligt och sedan kunna skymfa det genom svordomen, så behöver man ju ha etablerat vad som är heligt.

Och om man då har en handling som knappt kommer in på heligheter så kan det vara svårt att uppfatta. Då kan det ord som är menat att vara en riktigt saftig svordom helt gå läsaren förbi, eftersom det kanske är ett ord som för någon utan den bakgrunden är helt harmlöst.→ Läs resten av inlägget!

Gestaltning

Gestaltning. Överallt i skrivarsammanhang pratas det om gestaltning.

Eller “show, don’t tell”.

Grundpoängen är ungefär att man inte ska skriva hur någon kände. Man ska istället skriva hur detta konkret manifesteras. Man ska inte skriva att någon är arg, man ska skriva hur personen som är arg ser ut, låter, uppträder, hur kroppen reagerar, och låta läsaren själv få uppleva det arga.

Det låter ju i grunden jättefint.

Samtidigt bygger det på tanken att vi alla uppfattar saker likadant. Men så är det ju inte. Om jag skriver att hans röst blev gäll och han knep ihop ögonbrynen, så kanske de flesta får samma känsla av detta – men definitivt inte alla.

Nu är det ju förstås så att om hundra personer läser en bok så kommer det inte vara hundra personer som uppfattar den likadant, alldeles oavsett hur man skriver den eller vilka litterära verktyg författaren använder.

Men om min poäng är att ge människor inblick i att vara någon de inte är, att känna hur den personen känner, så tycker jag att det är begränsande att “gestalta”. Om jag redogör för hur någons mimik ser ut eller hur hen låter etc, och det innebär att fyra av fem kommer att uppleva det på det gängse sättet, men jag är ute efter att förmedla upplevelsen hos den sista femtedelen till de fyra femtedelarna, då kanske gestaltningen istället leder mig in i en återvändsgränd, för de fyra femtedelarna upplever bara det de brukar uppleva när någon kniper med ögonen.

När jag vill förmedla hur det är att vara i ett huvud som tänker för mycket, då är det just alla tankebanorna jag behöver förmedla.→ Läs resten av inlägget!