maj 2021 arkiv

maj 26 2021

Vad händer när äventyret slutar?

Första boken om Elsinorien – Lysande klot tvenne – är på många sätt en klassisk fantasyberättelse, med många av de välkända inslagen. En föräldralös huvudperson (som sedan visar sig vara någon helt annan än hon trodde). En ond trollkarl. Ett uppdrag som behöver lösas. Spådomar och märkliga drömmar.

Uttjatat, kan man tycka. Behövs det verkligen fler sådana böcker?

Men samtidigt är ju dessa teman klassiska just för att de innehåller något som lockar. Annars hade de ju inte levt kvar genom århundraden och årtusenden. Men tvärtom så dyker de fortfarande upp i nyskrivna tv-serier.

Min andra bok däremot … den tar vid där äventyret slutar. När man löst uppdraget och kommer hem, vad händer då? Är allting frid och fröjd? Hur mår man egentligen när man genomlevt alldeles för mycket jobbigheter? Och hur ter sig vardagen efter det?

Det finns sår som behöver läka. Tomrum som behöver fyllas. I allt detta väcks även existensiella frågor – och känslor.

För vad ska en prinsessa av Elsinorien göra med livet? Vad får hon egentligen göra? → Läs resten av inlägget!

maj 23 2021

D.

D.

Så hette han under lång tid, karaktären som fanns med i det enda färdigskrivna avsnittet i bok 2, personen som var ett bärande skäl till att bok 2 någon gång måste skrivas, krävde att bli skriven.

D stod det i mina anteckningar om honom, för jag visste att han skulle heta något på D. Men jag kunde inte komma på vad han skulle heta, kunde inte hitta vare sig några befintliga namn eller några egenkonstruerade som verkade stämma.

Fram tills nyår 2016/2017. Då var jag på gång att ta upp skrivandet av bok 2 (eller om jag faktiskt hade hunnit börja?), och han behövde verkligen ha ett namn.

Och plötsligt fanns namnet där, i mitt bollande av bokstavskombinationer under nyårshelgen.

Dainas! Dainas skulle han heta!Och det har han hetat sedan dess, och det är alldeles alldeles rätt ❤→ Läs resten av inlägget!

maj 15 2021

Varför Elsinorien?

Min fantasyserie heter Elsinorien. Landet berättelserna utgår ifrån heter nämligen Elsinorien. Men varför heter det just Elsinorien?

Under lång tid hade jag egentligen ”glömt” hur det blev så. Eller ja, landet hade hetat Elsinorien så länge att det var helt integrerat för mig, en sån där självklarhet man inte alls funderar över. Men så råkade jag höra ursprunget till namnet i nåt sammanhang, och då kom jag ihåg.

Elsinore är det engelska namnet på den danska staden Helsingör. Staden man turar till med färjor från Helsingborg, och även staden där Shakespeares Hamlet hör hemma (på Kronborgs slott).

Jag snappade upp namnet Elsinore i ett engelskt (amerikanskt?) uppslagsverk som fanns i mitt barndomshem. Arvegods efter någon, tror jag. Och som barn älskade jag att bläddra i uppslagsverk, läsa lite här och lite där, mest på slump. Man började med något uppslagsverk, och sedan bläddrade man vidare, eller blev nyfiken på något utifrån det man läst och slog upp nästa ord.

Någon av de där gångerna snubblade jag alltså över Elsinore. Jag tyckte det var fint, och det fastnade i mitt huvud. När jag sedan behövde ett namn på mitt påhittade land så fiskade jag uppenbarligen upp det ur minnet.

Elsinorien har inte så många likheter med Elsinore/Helsingör. Båda ligger på östkusten. Båda är ganska lika hemma fast ändå inte riktigt. Men det är nog allt.→ Läs resten av inlägget!

maj 07 2021

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara ”likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit ”fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Läs resten av inlägget!