augusti 2021 arkiv

Sorg

Min andra och tredje bok innehåller bitvis en del sorg. Det är ganska naturligt, eftersom jag levde med sorg som en påtaglig del av tillvaron när de kom till.

Sorg är till väldigt liten del som på bilden. Ändå var det det jag fick känslan av att många trodde. Att människor förväntade sig att jag och barnen satt tillsammans i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna och samtalade om deras döde far.

Det gjorde vi inte.

Sorg är så många saker.

Det är att inte kunna fråga om var det där verktyget hamnat.

Det är att inte kunna diskutera vardagliga saker med den enda som är insatt.

Det är att flera år senare inte kunna få hjälp att ta ett viktigt beslut, för att man fortfarande inte släppt någon in på livet.

Det är att vara arg på någon som övergett en, samtidigt som man inte kan vara arg för hen ju inte kunde hjälpa.

Det är att bygga mentala spänger i tillvaron för att undvika sånt som får en att minnas och sakna på en ohanterlig nivå.

Det är att ändå stundtals bryta samman av enorm saknad. Eller bara börja gråta utan tydlig orsak.

Det är att ständigt ha ömma punkter och att de andra i familjen också har ömma punkter, orsakade av samma sak men som funkar annorlunda och som ständigt försvårar kommunikation.

Det är att ständigt behöva täcka upp för en person som inte längre finns och som man inte kan vara.

Sorgen finns där. Länge. Alltid. Ibland osynlig under lång tid, för att sedan välla upp och bli jättestor igen.→ Läs resten av inlägget!

Ju.

Ju.

Det där lilla korta ordet, som ändå innehåller så mycket. Samförstånd, förförståelse, gemenskap. Samtidigt som det kan betyda absolut ingenting.

När någon gödslar med ju, oavsett om det är i text eller tal, kan det bli oerhört irriterande. En nervös föreläsare kan klämma in två ju i varje mening, och då hör publiken kanske inget annat än dessa upprepade ju:n, och det kanske rentav blir en sport att räkna hur många hen hinner med på föreläsningen.

Ett ju i en mening säger ungefär ”det här vet ni redan (men jag säger det ändå)”. Beroende på sammanhang finns därmed också andemeningen ”och jag tycker det är pinsamt att säga det fastän jag vet att ni vet det, så därför klämmer jag in ett ju för att tala om att jag tycker det är pinsamt”. Men tyvärr tycker folk ofta det är pinsamt att säga saker som någon annan i rummet vet om sedan innan, och därför klämmer de in ett ju även när de allra flesta i rummet – framför allt den huvudsakliga publiken – aldrig hört det innan; den enda som också vet är kanske den andra som jobbar i samma projekt. Jag kan sitta och skruva på mig så mycket när en kollega gör så, att jag helt tappar tråden i mötet.

Den här sortens småord får vi ofta lära oss att vi ska försöka rensa bort ur våra texter, med motiveringen att de inte fyller någon funktion. Men det gör de ju visst! I alla fall när de används rätt.→ Läs resten av inlägget!

Veckodagar och månader

Veckodagar och månader är ju kopplade till vår kultur. Och även om man antar att man har de rent astronomiska parametrarna likadana, och därmed får lika långa dygn, månader och år, så är det ju exempelvis fullt möjligt att välja en annan indelning än i sjudagarsveckor.

Det rimliga är ju egentligen att hitta på eget. Egna namn på månader och veckodagar, om man nu ens har veckor liksom.

Men trots att det förnuftsmässigt känns som det rimliga så valde jag att låta bli, och köra på med vår vanliga namn. För det invanda har sina fördelar: man behöver intd introducera och förklara för läsaren. Läsaren vet att februari innebär vinter och juni början av sommar, och att söndag innebär helg.

Visst är det kul att introducera egna begrepp och företeelser. Men något så omfattande som ett eget system för årsrytmen och dess benämningar presenteras inte i en handvändning eller i förbigående, speciellt inte om läsaren ska minnas det.

Så jag valde den enkla lösningen, eftersom jag inte ville lägga fokus på detta – det var inte tillräckligt viktigt för mig eller berättelsen. (Fast kanske heter det ändå något annat på det lokala språket, även om jag inte nämnt det?)

Samtidigt är jag imponerad av dem som orkar ”göra nytt”, med egna namn på månader och dagar.→ Läs resten av inlägget!

Distansförhållande

Har du haft ett distansförhållande? Räknat veckor, dagar, timmar, tills ni ses nästa gång? Och sen levt intensivt den där korta tiden ni har tillsammans, när man liksom måste maxa allt, få ut så mycket som möjligt både känslomässigt, fysiskt och … ska man säga intellektuellt? under de dagar man får tillsammans, för att klara sig till nästa gång?

Det har jag. (Och vi klarade ut det.)

Den känslan beskriver jag i tredje boken om Elsinorien. För ja, även i en fantasyvärld kan man ha distansförhållanden. (Fast med skillnaden att man inte ens kan ringa eller mejla varandra.)→ Läs resten av inlägget!

Så hur reagerar de?

Bland det första jag behövde göra för att skriva tredje boken var att komma på hur ett antal centrala personer reagerade på saker som hände i slutet av Knutar och band.

Man tycker att man känner sina karaktärer. Jag har ju på sätt och vis levt med dem större delen av mitt liv. Men de har utvecklats utmed vägen, delvis förstås för att jag utvecklats, men mest av allt för att de varit med om saker och blivit äldre. Och det jag vetat om dem har varit kopplat till deras vanliga tillvaro. Men när något händer som de inte alls varit beredda på, eller de får veta något de inte alls räknat med, så visade det sig att jag faktiskt inte hade en aning om hur de skulle reagera på just det här.

Jag fick lägga massor med tankeverksamhet, eller gå en hel del promenader, innan det föll på plats för karaktär efter karaktär. Med resultat som var helt oväntade för mig.

Men när det väl fallit på plats kändes alltsammans helt självklart. Förstås. Det är ju så det är: när man väl vet så är det som att man alltid vetat, som att det alltid varit så. (Och absolut ingen känsla av att det är jag som författare som hittat på.)

Och så lär man känna sina karaktärer ett snäpp till, och de blir ännu intressantare som personligheter.→ Läs resten av inlägget!

Skiora

Karaktärer i böcker kan komma till på väldigt olika sätt. Det här var ett:

Jag satt och läste om noanamn i wikipedia. Noanamn eller noaord, är ord eller namn som använts när det egentliga ordet varit tabu för att man varit rädd att frammana ett djur eller väsen om man använde dess rätta namn.

Hin håle istället för Djävulen.

Varg istället för Ulv, och senare Gråben istället för Varg.

Sånt där är spännande, tycker jag. Både språkligt och folktromässigt.

Någon gång för några år sedan läste jag om det där på wikipedia (för att jag följde någon tråd i någon tankebana). Och så fick jag syn på att Skata är ett noanamn för Skjora. Alltså att fågelarten skata egentligen från början hette skjora.

Det där fastnade hos mig. Och Skiora kom att bli en karaktär, som ni får träffa i tredje boken om Elsinorien.

(Fast hos mig uttalas det med hårt k och som ett trestavigt namn, medan jag gissar att fågelnamnet skjora ska uttalas med sj-ljud.)→ Läs resten av inlägget!

Lapptäcke

Första boken skrev jag med papper och penna. Blyertspenna och kollegieblock. När man skriver på det sättet så skriver man från början och till slut, i den ordning händelserna i boken utspelar sig. Kronologiskt. (Man kan förstås skriva ickekronologiskt, vad nu det heter, men blocket har liksom en riktning ändå, om ni fattar hur jag menar.)

Det där har sina nackdelar. Det är till exempel ganska bökigt med ändringar, i alla fall om det är saker som tar mer plats. Huvudsakligen blir det småändringar, eller att man sedan skriver om hela alltet igen från början till slut.

Innan jag släppte bokskrivandet för andra prioriteringar i livet hann jag dock knappa in hela boken på dator – men det är en annan historia.

När jag plockade upp skrivandet för några år sedan och skulle ge mig på bok 2 (Knutar och band) så hade vår värld hunnit förändras ganska mycket. Datorer, som var något ganska sällsynt och som gemene man absolut inte använde till ordbehandling när jag började skriva i slutet av 1980-talet, var numera ett självklart skrivverktyg, inte bara för en slutlig version utan ännu mer under själva skrivprocessen. Jag var sedan lång tid tillbaka van vid att själv använda datorn i skrivande av annat slag. Van att kunna skriva lite, sudda ut, flytta runt, fylla i med ny text mitt i, och så vidare. Det var fullkomligt självklart att använda detta även i bokskrivandet – jag skulle helt enkelt ha blivit fullkomligt tokig av att inte ha denna möjlighet jag numera vant mig vid.→ Läs resten av inlägget!

Om bristen på struktur i världsbygget

Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.→ Läs resten av inlägget!

… till dig som strävar efter att gå din egen väg, även när det gör ont.

Att vara sig själv behöver inte vara något svårt eller konstigt. I alla fall inte om man under hela sitt liv befunnit sig i sammanhang där den man är och vill vara ses som något självklart.

Men om man sedan tidig ålder, vid upprepade tillfällen, fått veta att det är fel att vara, göra, tycka, agera, resonera eller för den delen bara se ut på det sätt man gör, då är läget ett annat.

Kanske lyckas man ändå gå sin egen väg, trots omgivningens upprepade påpekanden om att man är eller gör fel. Men då är det inte längre utan ansträngning.

Kanske syns inte ansträngningen. Kanske ser omgivningen bara en stark person som alltid gör som hen vill. Kanske tycker omgivningen rentav att den där starka personer bara mår bra av lite ifrågasättanden. Eller så fortsätter de bara ifrågasätta ändå.

Men att kampen inte syns utåt betyder inte att den inte finns. Verkligen inte.

Att gå sin egen väg när man ifrågasatts är en evig och tung kamp för väldigt många av oss.

Och om vi inte hade utsatts för dessa ifrågasättanden så hade vi förmodligen blommat ut mycket mer.

Tänk om det hade kunnat få vara okomplicerat att få vara sig själv!→ Läs resten av inlägget!

Tatueringar

Skärmklipp av text från boken Viddernas väv.

Jag är inte samma person som huvudpersonen i mina böcker (Nanna/Ailonise/Ailsa), inte på långa när. Men när det gäller ganska många saker så har hon väl ”ärvt” åsikter eller värderingar av mig. Det är väl ganska rimligt att man vill ha en sympatisk huvudperson och att man i grunden tycker att man själv har sympatiska åsikter 😊 Jag kan helt enkelt stå för de flesta av hennes åsikter, ifall någon undrar.

Ett tydligt undantag finns i bok 3 om Elsinorien (som jag nog snart ska ge mig på att läsa igenom ordentligt igen, som ett steg närmre utgivning och så där).

Bilderna visar text om detta undantag, och det är klippt så att det inte ska bli för mycket spoilers, bara lite lagom teasers, hoppas jag.

Det handlar om tatueringar. Och jag tänker ibland på det här partiet, och på att jag känner att jag behöver ”göra avbön”. För JAG har absolut inget emot tatueringar. Däremot förstår jag varför Ailsa har svårt för dem, både rent allmänt och specifikt de här tatueringarna.

Och på ett sätt blir förstås skrivandet extra spännande just i sådana här skärningspunkter, när man behöver motivera varför en person tycker eller gör på ett sätt man inte själv skulle tycka eller göra, motivera det så tydligt att man själv kan stå för det fastän man ändå inte tycker så. Jag kan ju själv förstå Ailsas känsla i det här, även om jag kommer till andra slutsatser. (Om tatueringar i stort alltså; vad jag tycker om de här specifika tatueringarna kan jag diskutera med er när ni läst boken.)→ Läs resten av inlägget!