Min andra och tredje bok innehåller bitvis en del sorg. Det är ganska naturligt, eftersom jag levde med sorg som en påtaglig del av tillvaron när de kom till.
Sorg är till väldigt liten del som på bilden. Ändå var det det jag fick känslan av att många trodde. Att människor förväntade sig att jag och barnen satt tillsammans i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna och samtalade om deras döde far.
Det gjorde vi inte.
Sorg är så många saker.
Det är att inte kunna fråga om var det där verktyget hamnat.
Det är att inte kunna diskutera vardagliga saker med den enda som är insatt.
Det är att flera år senare inte kunna få hjälp att ta ett viktigt beslut, för att man fortfarande inte släppt någon in på livet.
Det är att vara arg på någon som övergett en, samtidigt som man inte kan vara arg för hen ju inte kunde hjälpa.
Det är att bygga mentala spänger i tillvaron för att undvika sånt som får en att minnas och sakna på en ohanterlig nivå.
Det är att ändå stundtals bryta samman av enorm saknad. Eller bara börja gråta utan tydlig orsak.
Det är att ständigt ha ömma punkter och att de andra i familjen också har ömma punkter, orsakade av samma sak men som funkar annorlunda och som ständigt försvårar kommunikation.
Det är att ständigt behöva täcka upp för en person som inte längre finns och som man inte kan vara.
Sorgen finns där. Länge. Alltid. Ibland osynlig under lång tid, för att sedan välla upp och bli jättestor igen.→ Läs resten av inlägget!
