Bland det första jag behövde göra för att skriva tredje boken var att komma på hur ett antal centrala personer reagerade på saker som hände i slutet av Knutar och band.

Man tycker att man känner sina karaktärer. Jag har ju på sätt och vis levt med dem större delen av mitt liv. Men de har utvecklats utmed vägen, delvis förstås för att jag utvecklats, men mest av allt för att de varit med om saker och blivit äldre. Och det jag vetat om dem har varit kopplat till deras vanliga tillvaro. Men när något händer som de inte alls varit beredda på, eller de får veta något de inte alls räknat med, så visade det sig att jag faktiskt inte hade en aning om hur de skulle reagera på just det här.

Jag fick lägga massor med tankeverksamhet, eller gå en hel del promenader, innan det föll på plats för karaktär efter karaktär. Med resultat som var helt oväntade för mig.

Men när det väl fallit på plats kändes alltsammans helt självklart. Förstås. Det är ju så det är: när man väl vet så är det som att man alltid vetat, som att det alltid varit så. (Och absolut ingen känsla av att det är jag som författare som hittat på.)

Och så lär man känna sina karaktärer ett snäpp till, och de blir ännu intressantare som personligheter.