september 2021 arkiv

Att inte kunna prata

Vissa saker kan man inte berätta om. Exempelvis för att minnena är för smärtsamma, och att prata om dem öppnar upp så att det plågsamma kommer fram i större doser än man klarar att hantera. Eller för att man inte orkar försöka hitta ord att uttrycka det jobbiga med. Eller ”bara” för att det är tillräckligt krävande känslomässigt att tänka på sakerna, och det finns inte kraft att säga något samtidigt som man tänker på det. Eller för att man kanske inte ens riktigt vet vad som hänt i en viss situation, och det blir så kravfyllt att behöva kunna redogöra för det. Eller för att man i stunden är för upprörd för att kunna hitta ro att uttrycka sig. Eller också …

Ja, det finns helt enkelt en massa möjliga anledningar. Kontentan är att jobbiga saker kan vara omöjliga att berätta om. Jag har själv vartit i det läget en del gånger i livet, av varierande skäl. Tillfällen när jag inte mäktar med att öppna munnen och berätta vad det är som är så fruktansvärt jobbigt. Det går liksom inte.

En faktor i det där är förstås också att det behöver finnas rätt person att berätta för. Det kan vara omöjligt med de allra flesta. Men det kan finnas någon människa som man litar på så totalt att man till slut, med stor kraftansträngning, kan klara av att berätta. Det betyder inte att man inte litar på andra människor – men det här handlar om fullständig tillit.

Min Ailsa, huvudpersonen i mina böcker, har varit med om en del jobbiga saker.→ Läs resten av inlägget!

Samtycke

Det där med samtycke i olika situationer … tja, det är väl som med andra saker, det är svårt när man är ovan att ställa den sortens frågor, men det bli lättare med tiden, när man vant sig.

När samtycke är på tapeten brukar jag allt som oftast komma att tänka på den här scenen i Knutar och band. Den har kommit till ”oavsiktligt”, men jag är på något vis ändå glad över den som exempel eller vad man ska säga. Böcker har sin plats i samhället inte minst när det kommer till att normalisera det vi vill ska normaliseras. (Gu vad det låter pretentiöst!) Ungefär som representation.

Scenen nedan kommer dagen efter en kyss som … bara hände, och dessutom vid ett ganska olämpligt tillfälle.

💕💕💕

”Vi reser nu”, sa han enkelt. 

Det fanns ju inget vettigt att svara på det. Det var uppenbart att de skulle resa. Jag tror han sa det mest för att ha något att säga. Och jag hade inget att svara, så jag bara nickade. Sedan blev det tyst. Fast han gick inte. Han stod kvar och såg intensivt på mig. Som om han letade efter något att säga, eller ett sätt att säga det han ville säga. Han tog ett djupt andetag, som för att ta sats. 

”Jag vet att det var fel på alla sätt, jag vet att jag aldrig borde ha kysst dig, och jag vet att det är ännu mer fel att fråga nu … men jag måste ändå.” Ett djupt andetag till.→ Läs resten av inlägget!

Hamling

I mina böcker förekommer det hamlade träd. Jag är just nu osäker på om det konkret nämns i första och andra boken, men i tredje boken nämns det definitivt. Och jag har insett att många inte vet vad hamling innebär, så då tänker jag att vi tar det här 😊

Istället för att anstränga mig med att formulera lagom mycket själv, så citerar jag text från wikipedia:

”Hamling (att hamla), klappning (på Gotland) eller tullning (i Roslagen), är en skötselsteknik som kan utföras på de flesta lövträd, till exempel lind eller ask. Tekniken går ut på att samtliga grenar beskärs med regelbundna intervall på mellan 3 och 20 år. Hamling utförs på sensommaren innan löven fälls för att skapa foder åt boskap. Träden beskärs på ett sådant sätt att fler skott bildas till kommande år. Syftet är att så snabbt som möjligt få fram en stor mängd löv. Oftast torkades kvistarna med löv och sparades till foder för djuren inför vintern. Hamlingen bidrar till att trädet växer långsammare eftersom det finns en mindre lövmassa som ansamlar energin.”

”Hamling var vanligt i södra Sverige fram till början av 1900-talet. Längre norrut var det inte lika vanligt eftersom det fanns färre lämpliga lövträd. Nu för tiden hamlar man träd mest i kulturvårdssyfte och för den biologiska mångfalden. Träden kan nämligen snabbare bli värdefulla för biologisk mångfald. Hamlade träd kan angripas av svampar och får så kallade ålderstecken, åldras snabbare. Vissa trädarter kan dock bli väldigt gamla även om de hamlas.”

Citat från https://sv.wikipedia.org/wiki/Hamling→ Läs resten av inlägget!

Tid och plats

När – och var – utspelar sig egentligen början på Lysande klot tvenne?
Det har jag, helt avsiktligt, inget klart och tydligt svar på.

Men det går att ringa in till viss del.

Exempelvis har jag valt namn som har sitt ursprung i ett nordiskt sammanhang (och för övrigt utan biblisk inverkan, för även om det är ganska oväsentligt för sammanhanget så ville jag göra så) och i former som passar bra i ett sydsvenskt (troligen skånskt) sammanhang. Ola, Holger, Frenne, och även Nanna (som Ailonise kallas), passar bra i det sammanhanget. Boel är en vanlig form av Botilda, medan Sinja är en variant av Signe (men ganska ovanligt nuförtiden).

Går vi bara på namnen har vi alltså ett ganska stort tidsspann.

Men det finns också snävare markörer. Potatisen är en. Jag funderade länge på om jag skulle ha något annat än potatis som tilltugg till fläsket i öppningsscenen, just för att inte binda fast det tidsmässigt, men valde till slut att hålla fast vid potatis, för att det gav mer känsla av igenkänning – hur många är idag vana vid att äta rovor?
Dessutom lagas maten helt uppenbart på någon sorts järnspis, och i en scen släcks en lampa – som aldrig definieras närmre än så och absolut inte är tänkt att vara en elektrisk lampa.

Är det här viktigt? Nej, förnuftsmässigt är det inte det. Känslomässigt, för mig, är det ändå det. Jag vill att början ska vara ganska odefinierat vad gäller tidsaspekten. Tidpunkten är inte viktig. Ailonise ska inte vara fast förankrad i en specifik tid.→ Läs resten av inlägget!

Hur jag mötte min huvudkaraktär

På instagram cirkulerar taggen #jagmötteminkaraktär. Det här är vad jag skrev:

Det logiska är förstås att berätta om hur jag mötte min huvudkaraktär, jaget i mina böcker. Ailonise, även kallad Nanna, Ailsa och Leinion. (Och dessutom, innan hon fick namnet Iona Ailonise, hann hon ha ett antal andra i namn, i tidgare versioner av manuset.)

Och det är samtidigt lättare sagt än gjort 😊

Min huvudperson uppstod ursprungligen ur en önskan om en kvinnlig önskehuvudroll för en tjej i ungefär min egen ålder. För jag tyckte det var för ont om tjejhuvudroller, inte minst i fantasy. Och jag tror att jag också tyckte att de flesta roller var yngre än mig, barn, men att det var mer ont om tonåringsroller. Men jag är osäker, för det är ruskigt länge sedan – det här var i början av 1989 – och jag har inte alls tänkt så mycket på det sedan dess. Jag var i alla fall 13½ år när jag började arbetet med boken, och jag satte faktiskt huvudpersonens ålder som lite äldre än mig, nämligen 14 år vid bokens början.

Det har som sagt var gått lång tid sedan dess. Ailsa har hunnit utvecklas mycket. En hel del egenskaper har hon väl fått från mig. Andra egenskaper har hon snarast fått för att jag själv inte haft dem (men kanske önskat att jag haft dem). En del egenskaper har hon fått som reaktioner på saker som hänt i världen. Men till allra största delen har hon utvecklats utmed vägen, utifrån de saker hon råkar ut för och de omständigheter hon fötts in i.→ Läs resten av inlägget!

Fegt med ny Ronja

Ronja Rövardotter ska bli ny TV-serie. ”Viaplay och Filmlance utlovar en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter.”

Jag älskar Ronja.
Men jag tycker på något vis att det är både fegt och onödigt att satsa på Ronja.
Onödigt, för att både den svenska filmen från 1980-talet och den betydligt nyare serien från japanska Studio Ghibli håller hög kvalitet.
Fegt, för att det faktiskt finns så väldigt mycket mer svensk fantasy som är värd att göra TV-serier av. Ja, Astrid Lindgren var bra, men det finns det många andra som också är.

Vilken svensk fantasybok/bokserie skulle du vilja fick bli ”… en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter”?→ Läs resten av inlägget!