Musik spelar en roll i mina böcker. Inte någon viktig roll. Men musiken finns där.
Arenas spelar på en cittern.
Nialdo täljer själv en flöjt att spela på.
Elsinorierna dansar både pardans, dans i större konstellationer och långdans över ängarna, och Monini sjunger långa sånger om långa sånger om fagra jungfrur och modiga ungersvenner, olycklig kärlek och ond bråd död till samma melodier.
Vid det illidiska hovet dansas det komplicerade uppställningsdanser med invecklade turer.
Och den kommande tredje boken dansas det till en ensam spelman efter skörden i Vaaten.
Så vad är det för musik som spelas, sjungs och dansas till?
I korthet kan man väl säga att musiken har sin grund i den folkmusik jag själv älskar. Och alla som hängt lite i folkmusiksvängen vet att folkmusiken är ganska gränslös. Visst, det finns musik som kan kategoriseras som att den hör till ett visst område, men samtidigt så plockas det friskt upp influenser från både närliggande och fjärran områden.
De sånger Monini sjunger, som är samma melodier som det dansas långdans till, har förstås sitt ursprung i balladtraditionen, som väl i alla fall går tillbaka till medeltiden. Men elsinoriernas långdansande över ängarna har också koppling till bretagnarnas fest-noz där man dansar typ hela natten, också där i långdansformationer.
Uppställningsdanserna vid illidiska hovet skulle bland kunna vara någon typ av menuett eller något liknande – och menuetter dansas också i mer folkliga sammanhang. Och över huvud taget är det ju ofta så att både de ”finare” sammanhangen och de ”folkligare” har sin grund i samma typer av musik och danser, men att de anpassas för sitt sammanhang.
Överlag är det nog mycket tretakt i alla fall. Den där tretaktspulsen jag kan falla in i utan avsikt.
När A & D dansar till en ensam fiol i tredje boken så är det nog egentligen en polsketakt jag tänker mig – men samtidigt är det den här melodin som blivit symbol för känslan jag vill förmedla.
Det är sällan jag lyssnar på musik när jag skriver numera. Jag tror det är något med utbrändheten, som gör att jag inte orkar med att ha dens sortens dubbelt fokus (musik och skrivande) samtidigt.
När jag var yngre lyssnade jag betydligt mer på musik samtidigt som jag skrev. Men redan då var nog musiken viktigare i pauserna. Och då menar jag inte långa pauser, utan de där stunderna när man reser sig och går in i musiken i fem minuter eller nåt. (Eller är jag ensam om det?)
Från ungdomsåren, när jag ursprungligen skrev Lysande klot tvenne, så kan jag rada upp låtar som ”Eternally” (Dollie De Lux), ”Shimmering warm and bright” (Bel Canto) samt en hel massa låtar med Clannad och Loreena McKennitt som sådant som fick mig att lystra till lite extra (och då växte jag upp på den tiden då Tracks-listan var vägen ut till musiken…).
Numera är Tori Amos en av husgudinnorna sedan många år. I hennes låtar, både textfragment här och där och i melodierna och arrangemangen, hittar jag … vad ska man kalla det, själslig inspiration?
Det har funnits stunder när jag haft tankar på att ha med Tori-citat i mina böcker. Och jag skulle absolut kunna tänka mig att ha Tori som soundtrack till Elsinorien-filmerna 😍😉
🖤🖤🖤
”She was a January girl
She never let on how insane it was
In that tiny kinda scary house
By the woods
By the woods
By the woods
Black-dove black-dove
You’re not a helicopter
You’re not a cop out either
Black-dove black-dove
You don’t need a space ship
They don’t know you’ve already lived
On the other side of the galaxy”
(Tori Amos)