Många av de böcker jag läste som barn var översatta av Jadwiga P Westrup. Så även Gråkungen och resten av böckerna i Susan Coopers The Dark Is Rising-serie.

Jag läste nyligen en artikel om det knepiga med att översätta: att det ju inte bara handlar om ord och meningar, utan att det ibland är svårt när skillnader i kultur, mat, traditioner och regelverk gör att det som är självklart i ett land är konstigt någon annanstans.

Länk till artikeln i språktidningen.

Och då mindes jag barndomens fascination för fotnoter som förklarade sådana saker. (Okej, jag har nog kvar den fascinationen ☺️) Jag får känslan av att översättare ofta ser det som ett misslyckande när de inte kan få till det i den löpande texten – men för mig har det alltid varit en väg vidare ut, till att lära mig nya saker!

Genom Jadwiga P Westrups små ”ö a” (översättarens anmärkning) har jag bland annat fått små inblickar i engelska ordlekar (bildexempel från Gråkungen) och traditioner. I En ring av järn lämnas ett par engelska carols oöversatta, men med översättning längst ner på sidan, eftersom texten i dem också spelar roll i handlingen.

Ett annat konkret exempel är Bibeln. Jag är inte troende, men däremot kan jag gärna drunkna i ordförklaringar och referenser i Bibelns noter. Jag har inte koll på olika bibelöversättningar, men jag vet att jag vid några tillfällen ägnat orimligt många timmar åt att läsa Bibelns fotnoter, som ju ganska ofta täcker mer än halva boksidan.

Översättning är förstås viktigt för att en bok ska bli tillgänglig, och i en skönlitterär bok ska inte fotnoterna hindra läsflödet. Men en bok som utspelar sig i en annan miljö än min vanliga är också en väg för mig att lära mig nya saker. För min del är den här sortens fotnoter ett glädjeämne.