Ja, det är faktiskt riktigt coolt.

Jag har ett språk med ganska blandade meningar. En del ettordsmeningar. (Hallå, det är ju inte ens fullständiga meningar!) En del meningar som är så långa och komplicerade, med inskjutna bisatser – och rentav tanskstreck – som jag blir ombedd att korta ner för att öka läsbarheten.

Men jag vill ha det så, jag vill inte ändra. För meningarnas uppbyggnad, längden, konstruktionen, säger också något om stämningen och humöret hos berättaren. Meningar med ett eller ett par ord ger en stillsamhet. Långa komplicerade meningar med inskjutna tankespår visar känslan av när tankarna far. Jag fömedlar andningspauser och uteblivna dito till läsaren. Därmed förmedlar jag känsla, inte bara med orden men med det som finns emellan.