Jag älskar att sätta ord på saker. Redogöra för fakta på ett begripligt sätt. Förklara sammanhang. Beskriva känslor.

Och jag föredrar att göra det skriftligt. Skrivna formuleringar ger mig utrymme att vända och vrida, flytta om ordning och välja ord, och det får ta den tid det tar. Och även när jag vet precis vad som ska sägas så uppskattar jag att skriva, för då riskerar jag inte att bli avbruten. (I alla fall inte av den min text riktar sig till. Barnen och katterna avbryter mig ändå.)

Ibland är skrivandet ett flöde av ord från huvudet genom fingrarna på tangentbordet och över i datorns minne, synligt på skärmen. Den processen är nästan som en dans.

Andra gånger är det genomläsande av material, vändande och vridande på hur saker ska sägas och i vilken ordning för att på tydligast sätt förmedla budskapet. Den processen är stundtals enormt krävande för hjärnan. Men det är det värt om jag har något viktigt att säga.

Periodvis skriver jag en del i mitt jobb. Där händer det att jag ansträngt mig massor för att balansera och nyansera mellan olika viktiga budskap och fakta som behöver förmedlas – för jag gillar att få människor att förstå och få en helhetsbild, att göra det svåra tillgängligt utan att förlora innehållet – men att min text sedan mer eller mindre skrotas, för att någon tycker att det fulla budskapet exempelvis inte är tillräckligt positivt. 

Det gör mig ledsen. Det är frustrerande att lägga mycket tid, och hjärnkraft, på att göra det svåra begripligt, när någon annan sedan bestämmer att det inte ska användas.

Därför är ”mitt eget” skrivande extra viktigt för mig. Det som sker utanför jobbet. Det är viktigt för mig att det är jag som bestämmer över mina texter, inte någon annan. Att det är min röst, och att jag kan stå för det.

Det är säkert inte bästa vägen till att bli bestsellerförfattare 😉 Men det är helt okej. Det är långt mycket viktigare för mig att det är min text.