Allt eftersom tiden gick vävdes alla de där bitarna samman till någon sorts bild av landet och världen jag kommit till.

”Men vad finns utanför Elsinorien? Ni pratar om språket som talas i andra länder, om gamla krig och kungar. Var finns de länderna?” frågade jag någon av kvällarna med Arenas och Nialdo.

Och Arenas berättade om våra grannländer. Det var Ladnovya i norr.

”Dit reste vi ibland när jag var riktigt liten, och kungen från Ladnovya brukade komma hit och hälsa på. Där finns det också en del människor som talar ditt språk, men ovanför deras nordgräns, norr om bergen, tar andra språk över helt. Men vår gammalelsinoriska skiljer sig inte mycket från de språken.”

”Och i söder?”

”Där finns också flera länder. Men dem har vi nog inte haft någon direkt kontakt med som jag kan minnas. Det har vi förstås inte med Ladnovya heller på senare år, fast det beror på … annat. Men sydländerna är det bättre du frågar pappa om ifall du vill veta mer.”

Han rev barken av ett vedträ och ristade med kniven en enkel kustlinje.

”Här ligger Elsinorien. Det där är Ladnovya, och där länderna längst i norr, Hendelmark och några till. Här nere där floden rinner ut”, han karvade lite till, ”ligger sydländerna.”

”Men alla länderna du pratar om ligger längs kusten. Vad finns i väster, innanför skogen? Är det bara skog och skog i all evighet?”

Arenas tvekade. Jag fick nästan känslan av att han inte alls ville svara. Men så började han, och det han berättade lät som ytterligare en av sagorna.

”Ja, skogen är stor. Man kan rida mil efter mil, och för länge sedan trodde man faktiskt att den aldrig tog slut. Så är det förstås inte. Men ju längre in man kommer, desto mörkare och tätare blir den. En del människor kallar delar av skogen för den vilda skogen. För vild är just vad den är. Det är som att skogen är sin egen och lever sitt eget liv. Man kan inte lita på vare sig växter eller djur. De leker med människor som reser därigenom, ändrar utseende på vägen och flyttar runt och gillrar fällor. Ibland kan de vara på din sida, men de är föränderliga och ombytliga i sinnet, och i nästa stund kan de förråda dig för fienden. Det är i alla fall vad som berättas.”

Det måste ha varit i den skogen hästarna skenat på vägen till Elsinorien när jag blev hämtad. ”Det är verkligen en fruktansvärd skog”, sa jag.

”Ja.” Arenas var tyst en stund. Kanske funderade han på hur han skulle fortsätta. Sen tog han några extra djupa andetag. ”Storskogen tar förstås slut nånstans långt borta. Och det bor människor på den sidan också. Men en stor skog som människor är rädda för är en effektiv gräns, så vi har ingen kontakt med dem på andra sidan.

Så en dag kom en man … om man nu ska kalla honom man, för jag vet inte om han helt är att betrakta som människa eller någon annan sorts väsen, men han har i alla fall skepnad av en människa. Ingen vet varifrån han kom. Han slog sig ner i ett slott vid sjön Monia, mitt ute i vildmarken där på andra sidan, och med hjälp av svartkonst la han under sig hela det landområde som begränsas av de stora skogarna ytterst i alla väderstreck.

Människorna där hade mycket gemensamt med varandra men hade aldrig varit enade som ett land, trots att civilisationen där är gammal. Nu skapade trollkarlen, genom tvång, ett stort rike som han kallade Dewmondeen, och han lät sig själv krönas till kejsare. Det sägs att han utplånade hela byar med sina krafter, utan att ens behöva sätta sin fot där, bara för att invånarna protesterade mot den nye kejsaren som tagit sig rätten att bestämma över dem.

Men kejsar Aygwidon var inte nöjd med sitt nya stora rike, han ville ha mer. Ett efter ett gav han sig på våra olika grannländer utmed kusten. Och vann. Visst kämpade våra grannländer emot, men de hade inte en chans. Till slut var det bara Elsinorien kvar som han inte hade gett sig på. Så vi antog att han skulle angripa oss, och att det skulle var slutet för oss, mest av allt för oss av kungligt blod. Men sen hände inget mer. Han kom aldrig till Elsinorien, han bara lät oss vara. Vi vet inte varför. Det är runt sju år sedan nu.

Kejsaren säger att våra grannländer inte finns längre, att bara Dewmondeen existerar. Utåt sett håller vi med, för vi misstänker att han riskerar att få höra vad vi säger ryktesvägen. Han är för farlig för att vi ska våga säga emot honom. Men i hjärtat har vi aldrig accepterat det, eller honom.”