”Jag vet att jag borde vara med nu också, att alla som kan behövs. Men min ork har liksom tagit slut. Till slut måste man ge upp. Ta hand om sig själv, låta sig själv få några år av liv i frid och ro också, innan det är för sent.”

Häromdagen berättade jag om likheter mellan mig och min huvudkaraktär.
Men jag har förstås likheter med fler av mina karaktärer – någon aspekt här, någon där. Mer med vissa än med andra.

Citatet ovan kommer från tredje boken, Viddernas väv (och är nedkortat här). Den som säger det här är nånstans i min nuvarande ålder. Vi kan för stunden kalla henne R.

Jag vandrar ganska ofta i tankarna till det hon säger här. Till känslan av att inte orka stå på barrikaderna längre, att ha gjort slut på orken att stå upp för, stå emot, kämpa för … Jag känner stor tacksamhet över de som fortfarande orkar, över uppväxande generationer som ännu inte skrikit sig hesa, ännu inte slagit sig blodiga i diverse kamper för en bättre värld. Men själv känner jag mig så … trött. Jag brände ut mig. Som det är nu har jag bara ork att försöka leva. Och det innebär att jag stundtals känner mig som att jag gömmer mig för världen. Håller mig undan. Precis som R.

Och jag känner mig rätt säker på att det finns förståelse för detta hos åtminstone en del andra medelålders tanter.