Fantasy är inte en genre. Fantastik är en kuliss.

Det skriver Tobias Robinson i ett blogginlägg från ifjol.

Och jag håller nog i stort med om detta.

Fantastiken sätter vissa ramar – eller snarast tar bort dem.

Om du ska läsa fantastik så behöver du vara öppen för att saker kanske är på ett annat sätt än i den vanliga världen. Det kan finnas krafter som vi inte är vana vid. Naturlagarna som vi känner dem kan vara satta ur spel eller fungera annorlunda. Samhälle, kulturer, religion och så vidare kan skilja sig från de som är kända på vår jord. Det kan dyka upp arter som aldrig dokumenterats av biologer (men en del av dem har människor ändå berättat om), och det kan finnas andra arter är människor som är intelligenta, har språk och kultur. Dessutom kan kulturerna ha hunnit längre i sin utveckling än vi – eller inte alls lika långt. Eller kanske båda delar samtidigt.

Ungefär så. Jag har säkert missat en del aspekter. Och all fantastik innehåller inte allt ovan. Men poängen är att i en bok som klassas som fantastik kommer en del förutsättningar att skilja sig från det du är van vid. Det kan vara pyttelite eller jättemycket. Men ska du läsa fantastik så behöver du kunna acceptera dessa premisser.

Det är det som är kulissen. Och det är väl också det som är den stora skiljelinjen mellan den som uppskattar fantastik och den som inte gör det: om man accepterar att kliva in i en värld med andra förutsättningar eller inte. (Jag har för övrigt för mig att den öppenheten också hänger samman med bättre förståelse på andra plan – men just nu minns jag inte var jag läst det.)

I alla fall, jag håller med Tobias om att fantasy/fantastik är en kuliss mer än en genre.

Ändå är det något som skaver med att säga att jag håller med. Jag har svårt att fånga vad det handlar om. Men kanske är det det här:

Att dela upp i genrer är alltid en grov uppdelning, men en uppdelning som ändå hjälper mig som läsare att hitta det jag vill läsa. På det sättet är fantasy ändå en genre: stämpeln fantasy leder mig till böcker som kan intressera mig.

Eller?

Mina böcker är fantasy. Men ja, det finns en påtaglig risk att personer som skulle uppskatta dem låter bli att läsa dem, för att de tror att fantasy är något annat än de förväntar sig. Eller att de tror att fantasyelementen ska ta upp större del av berättelsen än de gör. (Eller kanske för att de förväntar sig att 50 procent av boken ska upptas av långdragna strider mot orcher?)

Det där är knepigheten med alla kategoriseringar: de är en förenkling. Förenklingar är nödvändiga, men samtidigt leder de nästan alltid till någon sorts problem. För vi människor är inte så enkla och fyrkantiga i praktiken. Och våra bokpreferenser skärs på så många olika ledder. Det jag uppskattar med en bok är kanske inte alls samma som någon annan uppskattar, även om vi båda gillar boken. Jag har haft läsare som jämfört Lysande klot tvenne med Tolkien, som en komplimang – men själv tycker jag att Tolkien är långrandig och tråkig.

Nå, nu känns det som att jag trampar runt här och egentligen inte kommer längre, så jag ska väl runda av.

Som slutkläm kan jag säga att det är fritt fram att definiera mina böcker om Elsinorien som det du tycker passar. Fantasy, med inslag av feelgood och romance och en stor dos filosoferande från huvupersonen, och en hel massa naturromantik – eller vad skulle du säga? För mig är det viktigaste att böckerna hittar fram till rätt läsare. Så när du ska berätta för någon annan, kalla dem det som du tycker känns rätt.