De allra flesta dagar finns det där bara som något praktiskt i vardagen.

Att det bara finns en vuxen/förälder i hushållet.

Att jämt påminna vård, skola och andra instanser om att det inte finns någon pappa, för han är död.

Att det inte finns någon att bolla besluten med. Stora som små. Ska vi byta taket? Borde jag ta regnjacka idag?

Att det inte finns någon annan som fixar en kanna te på kvällen och sätter sig och soffan och sätter på musik och får mig att sätta mig ner, slappna av och prata av mig.

För det allra mesta är det liksom mest en konkret och praktisk skillnad: en istället för två. Mycket mer jobb, och en påtaglig ensamhet, som dock inte märks så mycket, för som sagt var, mycket mer jobb – och då hinner man oftast inte känna efter.

Men ibland bryter det igenom.

Som när jag ska köra lite längre med bilen och plötsligt vågar mig på att sätta på spellistan med Lasse. Lasse, som fanns där som ett soundtrack från allra första början av vårt förhållande, sedan älsklingen spelade in Lasses tidiga skivor, som jag inte haft råd att köpa, på kassett åt mig. Lasses musik och texter, som var en påtaglig del av både hans och min tillvaro. Lasses texter som fångade så mycket av det som virvlade i mitt huvud, så många tankar och känslor. Igenkänningen i både Hjärter Dam och Fröken Svår.

Med Lasse på bilstereon rämnar mina vardagsmurar, och jag blir påmind om vad jag en gång hade och vad jag förlorat.
Påmind om tacksamheten över det osannolika i att jag en gång hittade älsklingen, men också påmind om hur grymt det är att han inte längre finns kvar. Att de där sexton åren och tio månaderna från att vi träffades allra första gången tills han dog försvann alldeles för fort.

Allting vi aldrig hann.
Ett internt meningslöst ältande kring prioriteringar av den tid vi fick ihop, för när tiden är för kort finns ingen möjlighet att prioritera rätt.
Och jag behövde honom i mitt liv. Jag hade behövt honom tidigare, men framför allt hade jag behövt honom mycket längre. Hela livet.

Jag vet att jag tjatar om döden. Nu igen, Sanne. Räcker det inte snart?

Nej. När det bubblar upp, som fultårar i bilen, så behöver det uttryckas.

Han kommer alltid att fattas. Alltid.