Jag är på gång att göra en ganska stor sak på huset. När man bor i ett gammalt hus så ingår det i konceptet att saker blir gamla och behöver åtgärdas. Vissa saker kan man göra själv, andra anlitar man någon annan att göra. Den här gången hör definitivt till det senare.

Och när man ska göra något stort och dyrt så ska man ju begära in offert från flera olika potentiella utförare. För att kunna få en känsla för att priset hamnar rätt, och för att ha några olika att välja på. Typ. Det hör till, det är så man ska göra.

Så på sistone har jag haft besök från flera olika firmor som varit här och tittat och frågat, mätt och tagit bilder. Och sedan kommer offerterna en efter en.

Jag har så svårt för det där! Jag tycker det är pinsamt, rentav skäms. För i praktiken så gör de ju redan nu en massa jobb, som tar tid. Både med besök här och med att räkna på vad det skulle kosta att göra jobbet i slutändan. Och sedan i slutändan så kommer jag att tacka nej till alla utom en.

Det känns som att jag lurar dem när jag står där och diskuterar förutsättningar och annat med dem. Som att det artiga, schyssta och rimliga vore att bara be om offert från en enda aktör. Fastän jag vet att det inte är så man ”ska” göra. Att det vore korkat av mig.

… och sen tänker jag på mina böcker. Böcker som jag skrivit utan att få ett öre betalt för den tid jag lagt ner. Böcker där önskedrömmen är att inte gå back på de faktiska utläggen för att få böcker i fysisk form, typ, och själva skrivtiden självklart alltid kommer att förbli obetald.

Jag har lagt oändliga mängder med tid på att skriva mina böcker, från tretton års ålder och uppåt.

Men å andra sidan är jag ju bara hobbyförfattare och har aldrig nånsin behövt fundera på att jag ska kunna leva på skrivandet.

Så jag fortsätter att skämmas över att jag tar hantverkarnas tid i anspråk. Känner mig som en belastning, som att jag är till besvär.