Årstiden kräver sitt. När orken inte räcker till så mycket, vare sig av borde eller vill, så blir det mycket TV. För det är att vara snäll mot sig själv när huvudet helst vill gå ner i dvala.

För några veckor sedan, när jag inte hade något särskilt att titta på, fick jag för mig att klicka igång Jane the Virgin på netflix.

Jag trodde inte det skulle vara något för mig. Men efter några avsnitt blev det totalt beroendeframkallande. Smart uppbyggda avsnitt, med cliffhangers. Charmiga karaktärer. Och så vissa aspekter som ju liksom bara var för mycket, men där det liksom byggde på det.

Jag plöjde serien som bästa sortens bok/bokserie som man inte kan släppa. 100 avsnitt.

Och det jag tyckte allra bäst om var faktiskt slutet.
Så väldigt många serier nuförtiden är byggda för att man kanske ska lyckas få göra en säsong till och en säsong till. Så man lämnar lagom mycket många lösa öppna trådar i varje säsong.

Men här avslutade man. Knöt ihop. Fick svaren och lösningarna på alltsammans när sisra säsongen slutade. Så väldigt skönt!

Och karaktärerna utvecklades hela vägen, mognade och blev klokare av livet istället för att fortsätta göra samma misstag.