”Men hur ska en vilande person kunna avstyra en klimatkris? Går vilan att kombinera med kamp?
– Ja, jag tänker att det är radikalt att erkänna vilan. Om vi erkänner att vi har biologiska begränsningar – kroppen har det, ekosystemen har det – så behöver vi ett ekonomiskt system som är anpassat efter det och inte tvärtom.
Hon iscensätter en helt vanlig konversation mellan två personer. Kanske utspelar den sig vid en kaffeautomat på ett kontor. Den ena frågar hur läget är, den andra svarar ”jag vet att det här är ett tråkigt svar, men jag är jättetrött”.
– Vad skulle hända om vi började prata om det här på riktigt? Om att alla är helt slut, om att vi inte orkar mer – varken människorna, djuren eller träden. Om att vi behöver vila.”
Texten ovan är hämtad från en intervju med Sara Granér i DN.
Och jag kommer att tänka på ett av mina favoritpartier i min bok ”Knutar och band”. Ett sånt där parti som egentligen är motsatsen till vad man förväntas ha med i en bok: firandet av midvintern i Leike. För det saknar all form av framåtdrivande dramatik. Istället är det vila och återhämtning. Och det tycker jag själv är alldeles ljuvligt och precis vad jag längtar efter så här års.