februari 2023 arkiv

Totte och Malin och språket som hela tiden utvecklas

När mina barn var små läste jag boken ”Totte och Malin” för dem. Mitt äldsta barn föddes 2004. Det exemplar av Totte och Malin som vi har är tryckt 2003.

I vårt exemplar av boken står det:
”Malin har en springa med ett litet hålsom hon kissar med.”

Vilket komplicerat sätt att uttrycka det!
Och dessutom hade ju nyligen ett nytt ord, snippa, börjat användas, ett ord som kändes mycket enklare.

Fördelen med små barn i den åldern man läser Totte-böckerna är att man läser för dem, och de tittar på bilderna. Så redan från början läste jag ”Malin har en snippa som hon kissar med”.

I nyare upplagor av boken har man gjort denna ändring på riktigt. Tack och lov.→ Läs resten av inlägget!

Om ordet snippa

Så vad står det egentligen i ordböckerna?

I SAOL (Svenska Akademiens ordlista) från 2015:
snippa substantiv ~n snippor
• ⟨vard.⟩ kvinnans köns­organ

I SO (Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien) från 2021:
snippa snippan snippor
substantiv
snipp`a
● var­dagligt det yttre kvinnliga köns­organet

SAOL är väl för övrigt den ordbok man kan förvänta sig att folk i allmänhet har tillgång till.

Men de där paragrafryttarna har rotat fram Svensk ordbok för att kunna motivera sin märkliga tolkning av ordet snippa – en tolkning som inte stämmer med hur folk i allmänhet använder ordet.

Svensk ordbok gör samtidigt också kopplingen till ordet snopp. Och vilken vettig människa som helst borde antingen veta eller kunna räkna ut att för en tioåring så är det så orden används:
Snopp och snippa är varandras motsvarigheter. Det är ord som inkluderar ”alltsammans”.

När ett barn går till läkaren för ”ont i magen” så kan det onda sitta på en mängd olika ställen. Det vet läkaren.

En tioåring ska inte behöva fundera över mer exakta definitioner, över vad som inkluderas i de vanliga orden som huvud, ben, mage, snopp eller snippa.

En tioåring som blivit utsatt för övergrepp av något slag gör en prestation bara genom att ens kunna uttrycka detta. Och ordet snippa är ett mycket tydligt ord i detta sammanhang.→ Läs resten av inlägget!

Gestaltning – igen

Det går ju som bekant mode i allt. Sedan jag kom till läget att mina bokmanus var färdigskrivna och på gång att ges ut som böcker så har jag insett att detta gäller även i bokskrivarvärlden. Och gestaltning är praktexemplet på detta. För just gestaltning kommer upp igen och igen när det pratas om hur man ska (och inte ska) skriva. Det är alltså inte ens en fråga om att man kan välja om man vill eller inte, utan det är underförstått att alla ska gestalta och ska vilja bli bättre och bättre på det.

Vad gestaltning är? Tja, ofta sammanfattas det med uttrycket ”Show, don’t tell”, och gestaltning ses som motsatsen till att använda beskrivande ord. Man ska alltså inte berätta för läsaren hur något var/är, utan man ska med ord få läsaren att uppleva det istället.

Jag har skrivit ett inlägg om det här tidigare:
Gestaltning

Idag stötte jag åter igen på ett inlägg av en annan författare, kring vikten av gestaltning. Hen skriver bland annat om att det handlar om att lita på läsaren. Och alltså … tja, man kan ju på sätt och vis säga att det är det jag inte gör. Fast det handlar ju inte om att lita på, det är fel ord. Däremot kan jag inte anta att det jag ”visar” kommer att ge samma känslor i läsaren som i mig. Det är ju liksom det som är poängen.

Om jag antar att läsaren kommer att uppleva samma saker som jag så kommer en del läsare istället att uppfatta och uppleva något helt annat än det jag avsett.→ Läs resten av inlägget!

Skymning i februari och världsbygge

En gulglänsande skymningshimmel vid havet. Text på bilden: ”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel. Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”

Det är något magiskt med februariskymning.

Inte nog med att det är ljust längre på dagarna. Men efter att skymning under lång tid inneburit bara inneburit att dagsljuset försvunnit, via olika nivåer av grått som slutligen (väldigt snabbt) blivit svart nattmörker, så finns det plötsligt färg i skymningen. Det är som att hela himlen skiftar i någon sorts guldorange. Även de dagar som himlen är grå så är den liksom inte bara grå, utan det gråa har en färgton. Och allt som träffas av skymningsljuset blir svagt rosaguldigt.

Mina böcker utspelar sig till stora delar på en annan planet. Portalfantasy kan man väl kalla det om man vill. Men jag har gjort det enkelt för mig och låtit den andra planeten vara tvillingplanet till Jorden. Jag minns inte längre varför jag valde att göra så. Men jag är överlag nöjd med det. För det innebär att jag inte behöver fundera över andra förutsättningar när det gäller hur stor gravitationen är eller hur mycket syre det finns i luften. Alla grundläggande parametrar är desamma. Visst, tråkigt på ett sätt. Men samtidigt skönt. För när jag exempelvis gläds åt en februariskymning här, så vet jag att om jag vill så kan jag beskriva samma typ av februariskymning där.

Att skriva fantasy innebär att man kan välja att skruva på parametrarna. Men man väljer själv vilka parametrar man vill skruva på.

En gulglänsande skymningshimmel vid havet. Text på bilden: ”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel. Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”
Textutdrag ur ”Lysande klot tvenne”, den första boken om Elsinorien.
Läs resten av inlägget!

Det sista jag borde lägga pengarna på?

För knappt två år sedan vandrade en text runt på facebook. Texten var skriven av en författare som hade fått erbjudande om att ge ut en bok på ett hybridförlag, och han skrev därför en lång text om varför han tycker att ingen författare nånsin borde ge ut böcker på hybridförlag. Citatet på bilden är hämtat från hans text.

Mina böcker är utgivna på hybridförlag. Vid den aktuella tidpunkten (slutet av april 2021) var det knappt tre månader sedan min första bok släppts (början av februari 2021), och min andra var på gång. (På bilden i det här inlägget har jag använt omslaget från min första bok som bakgrund till citatet.)

Det finns många olika saker man kan lägga pengar på här i världen. Om man har råd med mer än livsnödvändigheter som mat, värme och lite tak över huvudet så kan man kan skala upp till lyxnivåer på livsnödvändigheterna (dyrare mat, hus, kläder) och lägga till resor, olika sorters prylar, och en väldig massa annat. En del av det man kan lägga pengar på är till stor skada för andra eller för planeten, medan annat har mindre påverkan. Det finns självklart en väldig massa olika hänsyn att ta när man väljer vad man ska lägga sina pengar på, och det är ofta en ganska komplex analys att bedöma vad som är bra eller dåligt, eftersom det beror på en mängd omständigheter.

Att ge ut böcker har förstås miljökonsekvenser, men dessa beror inte av om utviningen sker på hybridförlag eller traditionellt förlag.→ Läs resten av inlägget!