april 2023 arkiv

apr 16 2023

Mejl från Sanne till Sanne

Vem mejlar du oftast till? För min del är det mig själv.

Det finns olika skäl till att jag mejlar mig själv. Ett är att jag gör vissa saker på datorn och vissa i mobilen. Skriver gör jag helst på datorn, med ett riktigt tangentbord. Och större dokument – som manus eller för den delen pdf:er med slutligt layoutade böcker – hanteras också lättare på stor skärm. Men bilder tar jag ju oftast med mobilen, och även bearbetning av bilder och filmer sker i mobilen. Så ska jag posta något som kombinerar längre text med en bild eller film så innebär det ofta att jag antingen skickar text eller bild till mig själv.

Ett annat sammanhang är påminnelser eller anteckningar. Om jag kommer på vid läggdags att jag måste komma ihåg att göra något nästa dag – ringa någon eller beställa något eller sådär – så skickar jag ett mycket kort mejl, ofta med bara en rubrik. Och har jag ett pågående skrivprojekt och behöver anteckna en dialog eller något annat som jag har i huvudet, så gör jag det också i mejl till mig själv. Då har jag ofta en pågående mejltråd där jag fyller på med allt jag ska ”hantera” nästa gång jag sitter och skriver vid datorn.

På en jobbkurs nyligen hävdade kursledaren med bestämdhet att man absolut inte ska mejla sig själv för att komma ihåg saker – man ska istället alltid öppna outlook och lägga upp en ”uppgift” och när den ska genomföras.
Jag å min sida anser att var och en hittar sina sätt som funkar, både utifrån ens egna egenskaper och utifrån en mängd andra omständigheter.→ Läs resten av inlägget!

apr 16 2023

Katter, kön och antaganden

Vi kan kalla den här katten för Sotis. Det är inte kattens namn, men det var ett vanligt kattnamn där jag växte upp och det passar bra för sammanhanget.

Om jag inte berättar något mer om katten, och du inte vet något om katten sedan innan, vad kommer du då att göra för antaganden om kattens kön? Kommer du att kalla katten han eller hon?

Jag är uppvuxen med katter och har haft katt under större delen av mitt liv. För mig har grundantagandet, ”default” kring ett katt jag inte vet något om, alltid varit att katten är en honkatt. (Utom om det är en helgul katt, för det har jag vetat sedan innan jag hade koll på de genetiska skälen att de oftast är hankatter.)

Jag vet egentligen inte varför honkatt är mitt ”default”. Men som uppvuxen på landet så var det väl överlag vanligare att behålla honkatter än hankatter. Okastrerade hankatter har rykte om sig att lätt hamna i bråk, inte hålla sig hemma, och inte bli särskilt gamla.

Däremot har jag också sedan ganska tidig ålder konstaterat att det är väldigt vanligt att nya bekantskaper som hälsar på utgår från att katter är hankatter. ”Vad heter han?” frågar de. ”Så söt han är!” Och det är nästan omöjligt att nöta in i dessa personer att katten ifråga inte är en hankatt. För dem är det default att katten är han.
Jag noterar detta även på instagram: de kommentarer och meddelanden som kommer från konton som säljer husdjursprylar kallar typ alltid mina katter han, fastän de kommenterar inlägg där jag tydligt kallat katten för hon.

→ Läs resten av inlägget!

apr 15 2023

Är det inte en trilogi?

Elsinorien är en serie med tre böcker – så varför kallar jag det inte en trilogi?
Jo, för att jag inte vet om det är slut där.

Serien Elsinorien (namngiven efter landet som står i centrum för böckerna) består i nuläget av tre böcker: ”Lysande klot tvenne”, ”Knutar och band” och ”Viddernas väv”. Och slutet på tredje boken knyter på ett sätt ihop saker på ett sätt som gör att det funkar att det slutar där, om jag aldrig skulle skriva klart fler böcker.

Men i mitt huvud tar det inte slut där. Det finns bitar skrivna av en fjärde bok. Och det finns mer tankar. Men i nuläget saknar jag dels vissa avgörande bitar för att få ihop berättelsen, dels saknar jag tid och ork att engagera mig i skrivandet (och att fundera över de saknade bitarna). Ska jag ta mig an att fortsätta vill jag att det framför allt ska finnas tillräcklig ork för tankearbetet. Det gör det inte just nu. Alltså får det vänta.

En trilogi ser jag som något avslutat, som att jag officiellt satt punkt. Det har jag inte gjort, åtminstone inte än.

Däremot har jag inga problem med att läsare kallar Elsinorien för en trilogi. Ur läsarhänseende är det ju vad det är i nuläget: tre böcker som hänger samman, som släppts med ganska kort mellanrum och sedan inget mer. Klart det är en trilogi för den som läser. → Läs resten av inlägget!

apr 04 2023

Gästblogg: Varför skriva spökhistorier?

Det här är en gästblogg från Magnus Carling. Carling är född 1973, bor i Göteborg och arbetar som Informationssäkerhetschef på ett globalt företag. Sedan 1995 har han arbetat med IT och sett utvecklingen som både fascinerande och skrämmande. Skrivandet har funnits med Magnus sedan tidiga tonår och han skriver i vitt skilda genrer. Utöver skönlitteratur har Magnus också skrivit seriemanus för Bamse, 91:an och Fantomen.

Jag minns första gången jag blev riktigt skrämd och fascinerad av en film på samma gång. Det var när jag såg Vampyrernas natt, som jag än idag minns som en av de mest fascinerande vampyrfilmerna någonsin. Då var jag någonstans runt 10 år och kanske lite för ung för att se den här filmen, men likväl kommer jag ihåg fascinationen. Samma sak när jag såg de gamla svartvita filmerna om Frankenstein och Dracula. 

Ännu mer fascinerad blev jag när jag började läsa Stephen King och Dean Koontz. Hur en suggestiv, spöklik stämning kunde byggas upp från första meningen var inget annat än magiskt. Hela tiden svävade frågan över berättelserna; finns det något mer än det vi ser? Vad är det övernaturliga? Är det bara energier och förnimmelser, eller finns det andar och liv bortom döden? 

Just den här fascinationen gjorde att jag själv började skriva spökhistorier. Jag skrev ett antal ruggiga spökhistorier för gamla hederliga Frida Story, och det blev en riktigt skrämmande novell till antologin Schakt. Sedan dröjde det ett tag och nu är jag aktuell med en sorglig spökhistoria som heter De försvunna.→ Läs resten av inlägget!

apr 02 2023

Om att inte platsa i boxen

Meme: Fyra figurer - en rund, en triangel, en fyrkantig med konstiga vinklar, och en femkantig. Och så ett runt hål. Den runda har tagit sig igenom hålet och säger: "I don't know what you guys are complaining about ... If you want to make it through, JUST BE YOURSELF!"

Idag är det internationella barnboksdagen. Idag är det också internationella autismdagen. Jag platsar inte riktigt i någondera. Och ändå vill jag lyfta båda.

Mina böcker är inte barnböcker. Unga vuxna har jag kategoriserat dem som, samtidigt som jag gärna sätter unga inom parentes beroende på sammanhang, för att betona att de lika gärna kan läsas av ickeunga vuxna. Klassificeringen Unga vuxna gör dock att mina böcker står under Barn- och ungdomsböcker.

Jag började skriva den första boken i serien när jag fortfarande var ”barn”, fast på väg ur barndomen: jag var nybliven tonåring. Och första boken handlar både om barndom och om att tvingas bli vuxen för tidigt.

Internationella barnboksdagen firas den 2 april, eftersom det var H.C. Andersens födelsedag. Andersen skrev bland annat om att inte passa in eller vara accepterad som man är. Vilket leder oss vidare till autismdagen, också den 2 april.

Jag har ingen autismdiagnos; jag anses inte ha sådana problem att jag får en utredning, utan jag får nöja mig med att sjukvården sagt ”du har autistiska drag, men …”.

Att ha autism innebär i praktiken att man avviker från ”normen”, att man inte passar in.

Jag har definitivt aldrig passat in i normen för hur man ska vara. Och det är erfarenheter jag tagit med mig in i mina böcker. Det finns förstås många olika sätt man kan vara annorlunda på, många olika orsaker till att man kan uppleva utanförskap. Olika sorters utanförskap är ett återkommande tema i mina böcker om Elsinorien.

Att skriva böckerna har varit ett sätt att bejaka mig själv.→ Läs resten av inlägget!