2 juli

Sömnad. Under många år var det ett stort utlopp för min kreativititet. Eller, ur mitt hänseende så gick det väl från andra hållet: det jag vill ha finns inte, så då får jag väl tillverka det själv.

Det här var långt innan internets tid. Jag fick söka kunskap från biblioteket och från mamma, som tack och lov kunde en hel del om sömnad, och i övrigt improvisera.
Begränsande förutsättningar är samtidigt bra för någon som riskerar att fastna i perfektionism och ambivalens. Har man för mycket kunskap sätts ribban för högt och ångesten blir orimlig. Med de givna förutsättningar var good enough inom rimligare avstånd. Och jag blev med tiden en okej sömmerska, tror jag.

Men nu har hjärnan hunnit ruttna. Tålamodet är mindre, och tiden ska räcka till mycket mer. Och jag har fått för mig att jag ska sy i ett tyg som legat länge för att jag inte alls vågat. Ångesten över att klippa i ett fint tyg är inte mindre nu än när jag var tonåring.

Tack och lov hittade jag en rulle tyg jag köpt billigt på nån utförsäljning för över 30 år sedan, så det blir provsömnad först. Tyget är skevt, så det funkar inte att använda trådraken på tvären, enormt irriterande. Och färgen är sämsta möjliga mot min hud.

Min stackars hjärna tycker ändå det är jobbigt. Jag saknar verkligen att ha någon i samma hus att bolla sömnadstankar med.

3 juli

Att dra igång ett syprojekt kräver en hel massa hjärnkapacitet. För i det första skedet behöver man ju egentligen tänka på allt. Alla steg från början till slut. Konstruktion. Räcker tyget? Trådriktningar. Avigsida. Påverkas tygets utseende av riktning? Sytråd. Sömnsmån. Vilket ordning man ska sy saker i.

Det är som ett helt synopsis. Fast inget nedskrivet, utan alltsammans, bollat i mitt huvud, på en gång.

Att sy är dessutom mer som att skriva för hand än att skriva på dator: det är svårare att ändra och flytta om, liksom. Klippt är klippt, när det gäller tyg. När jag skriver, på dator, är det lättare att ändra om jag tänkte snett från början.
På ett sätt föredrar jag stickning framför sömnad, med mer flexibilitet och formbarhet. Å andra sidan kräver ändringar i stickningen att jag repar upp ända till ändringen. Inte heller kul.

Tyget blir väldigt blått på bild. I verkligheten är det havsgrönblått. Men det blir intensivt blått på alla foton.

5 juli

Står och stryker för att få bort veck och skrynklor ur mitt pågående syprojekt.

Yngste sonen kommer förbi.

”Passa på att titta nu, min son, för nu gör din mor saker du nästan aldrig ser henne göra: hon STRYKER”, säger jag lagom teatralt.

”Den händer att man stryker saker man skriver”, svarar han.

Touché.

8 juli

För ungefär en vecka sedan hade jag fyra meter havsgrönblått sidentyg, på en meters bredd, som legat undanstoppat i tygskåpet sedan jag fick det för gissningsvis långt mer än ett decennium sedan.

Nu finns det bara små pyttebitar kvar.

Jag syr på principen raka stycken/fyrkanter. Livet är rektanglar. Ärmarna är rektanglar. Kjolen är av våder där jag genom att växla vad som är upp respektive ner på tyget och klippa typ diagonaler har maximerat så att jag får rätt passform till livet upptill och så mycket vidd och längd som möjligt nertill.

Och så har jag klippt ur halsringning (som inte är fyrkantig men är menad att se ut att vara det). Det jag klippte bort blev infodring (tror jag det heter).

Utöver detta har det gått åt en del sytråd, och så har jag sytt på dekorationsband.

Varför har jag sytt en sidenklänning, och varför är det ens relevant för min författarsida?

Jo, ungefär så här är min tanke:

Jag har ju gett ut några böcker, och tyvärr säljer de sig inte själva. Så ibland behöver jag försöka ställa mig ute bland folk på olika ställen och försöka sälja dem. 

Det gillar jag inte. Jag är ingen säljare över huvud taget, och jag är urusel på att sälja mig själv, vilket jag ju i praktiken ska göra när jag ska sälja mina böcker. Jag är kass på att prata på om mina böcker och på att tala om för en främmande människa varför hen ska läsa dem.

Men jag är nog ännu sämre på att ens få folk att stanna till så att jag får möjlighet att börja prata. En gråhårig tant bakom ett bord med några bokhögar, varför skulle någon ens stanna, liksom?

Men så tänkte jag att kanske kan det hjälpa en liten gnutta om jag syns lite mer. Och eftersom det finns drottningar i mina böcker så tänkte jag att då köper jag väl mig en krona att sätta på huvudet, och så syr jag en klänning som kan matcha kronan. För sy kan jag ju.

När jag började leta efter tyg att beställa till att sy klänningen av, så tänkte jag att jag ska väl i alla fall kolla om jag har något tyg jag kan använda. Och så visade det sig att det där undanlgada sidentyget var större än jag mindes, och det kanske kunde funka?

Så nu har jag en drottningutstyrsel för att kunna synas bättre. Exempelvis på Sjöbo marknad om ett par veckor. Och förhoppningsvis på bokmässan i höst.

Det är inte en historiskt korrekt klänning för någon tid alls (du kan läsa mer om mitt ”mönster” i förra inlägget), utan den är sydd på principen att det ska vara enkelt att sy. Och eftersom det är fantasyböcker jag skriver så är det helt i sin ordning, och alla som tycker att saker ska vara historiskt korrekta kan gå någon annanstans 😉

Jag vill för övrigt rikta ett stort tack till alla drag queens därute. När tankarna om att ”så där kan du inte göra”, ”vågar du verkligen visa dig så där bland folk, du brukade ju bli retad för det?” och ”men en KRONA, Sanne, verkligen?!” kommit, så har jag tänkt ungefär att om drag queens kan och vågar, så kan jag också.