Frågan kommer upp med jämna mellanrum, av nya osäkra författare på väg att ge ut första boken eller som skriver på sitt första manus. Eller från författare som redan gett ut flera böcker men som ändå är rädda att kliva ut på minerat område.

Jag själv hör också till skaran som tvekat. Visst, när det var klart att mina tre böcker skulle bli utgivna så skapade jag en facebooksida där jag benämnde mig författare (och senare motsvarande instagramkonto), men jag kände ändå tveksamhet att använda ordet. När jag nämner mina böcker i andra sammanhang använder jag ofta andra sätt att uttrycka mig för att slippa undan, vilket blev extra tydligt i ett brödjobbsammanhang, där en kollega med rejält tryck påpekade nåt i stil med “Säg som det är, Sanne: du är FÖRFATTARE”.

Ändå har jag nyligen läst kommentarer från andra författare som menar att författare som ger ut på hybridförlag gör vad som helst (dvs ger ut på hybridförlag) för att få lov att kalla sig författare. Som att det skulle vara därför vi gör det. Ganska märklig inställning från de man tror sig dela ett gemensamt intresse för skrivande med.

Jag drar mig till minnes en diskussion på twitter för vid det här laget rätt många år sedan, när mina manus ännu hade en bra bit kvar innan det ens var aktuellt att börja fundera på att skicka dem till förlag eller överväga utgivning. På twitter fanns på den tiden trevliga diskussioner mellan bokskrivande personer. När jag undrade vem som fick kalla sig författare så var de utgivna författarna mycket tydliga i att jag också var författare. Det viktiga för det var inte utgivningsstatus utan att brottas med samma tankar, problem och glädjeämnen och igenkänning i sorters skrivsituationer etc. Ett tankesätt.

I folkmusiksvängen förekommer ofta buskspel. Folk som gillar att spela sätter sig ner nånstans och börjar spela tillsammans. Vem som helst ansluta. Det enda som avgränsar vem som sätter sig ner och deltar är vem som har modet att göra det. Du kan sätta dig och spela med fastän du inte alls är bra på ditt instrument än. Du kan sitta där i utkanten av en grupp av rutinerade musiker och på det sättet passa på att lära dig både låtar och annat.