Döden kommer i så många olika former.
Och sorgen kan ha stora likheter trots att omständigheterna är så olika.
Vissa människor betyder så mycket för en fastän man egentligen bara befinner sig i periferin av deras sfär. Carolina var en sån person. Centrum i det sammanhang som fick mig att växa och leva ut, där jag var lycklig och där jag träffade han som tids nog blev min man.
”När ett universum går under utan att uppslukas av jorden.” Så beskrev jag det två år efter att hon dog i en bloggtext. Det var så ogreppbart att hon var borta men världen fanns kvar.
Sex år efter Carolina dog min man. Han som jag träffat just i Brekille.
Omständigheterna kring hans död var så annorlunda från hennes.
Ändå känner jag igen mig i så mycket när jag ser dokumentären om hennes döttrar.
Och det är väl själviskt på nåt vis … men jag är liksom också glad att Carolina, som jag i efterhand önskar jag hunnit – vågat? – lära känna lite mer än jag gjorde, på något vis får finnas kvar lite till i världen just genom den här dokumentären. Att jag får lära känna henne lite till.
Döden är så slutgiltig. Och efter att min man dog så finns den liksom alltid med i min tillvaro, i mina val och prioriteringar. Jag lever. Jag kan välja att ge ut böcker för pengar jag råkar ha, för att det känns viktigt för mig, för att det hör till sånt jag vill hinna i mitt liv.
Det är mitt perspektiv. Och i det perspektivet känns det så småaktigt när folk ifrågasätter mina val.
Ikväll minns jag de döda och är tacksam över livet.
Tack för allt du var och gjorde, Carolina.