Den första bilden visar en matta. Den andra visar ett par tofflor. Båda delar självklarheter sedan tidig barndom för mig.

Okej, på den lokala dialekten sa man snarast ”tollor”, i alla fall de som pratade lite bredare. Men ändå.

Och jag visste ju, åtminstone med tiden, att man kunde förtydliga och specificera. Trasmatta. Trätofflor. Och parallellt med det förstod jag att det fanns andra varianter. Som heltäckningsmattor, som försvann allt mer och som ju egentligen inte riktigt var mattor, snarast golv.

En matta var i grundutförande en trasmatta. Tofflor var i grunden trätofflor.

Jag är osäker på när det föll på plats att det som var självklart för mig inte var det för andra. Kanske hade jag hunnit bli vuxen?

Vi har alla våra egna referensramar. Och vem som har ”fel” eller ”rätt” är egentligen inte så viktigt i sådana här fall (även om en del kan ha ständigt pågående ”bråk” om vad som är ”rätt” ordning på en ost- och marmeladmacka). Men när vi ska kommunicera med andra behöver vi vara medvetna om att det som är självklart för oss själva inte behöver vara det för andra. Vi behöver ha ett intresse för att våra självklarheter kan skilja sig åt. Annars kommer vi att prata om varandra, missförstå varandra och bli arga. Den som utformar en blankett eller en informationstext behöver tänka igenom vad det finns för öppningar för missförstånd.

Vi som skriver skönlitterärt behöver också förhålla oss till det här. Uppfattar alla läsare samma sak när jag beskriver en miljö eller gestaltar någons reaktion? Eller behöver jag vara tydligare?