Det är lätt att tänka att förbud mot vissa böcker är något som inte händer här, i Sverige. När vi tänker på förbjudna böcker så tänker vi nog i första hand på USA, där starka krafter gärna förbjuder böcker med exempelvis homosexuell kärlek eller böcker med transpersoner. Eller så tänker vi på hårdföra regimer som förbjuder böcker som kan motivera motstånd och uppror, som Bröderna Lejonhjärta som jag tog upp häromdagen, eller tjuren Ferdinand (förbjuden i Francos Spanien) och ”På västfronten intet nytt” (förbjuden i Nazi-Tyskland). (De två sista exemplen hämtade från Ida Ölmedals krönika i Sydsvenskan. Se bild 2.)

I Sverige är det känsligt att förbjuda böcker. Men det finns andra sätt att tysta än att förbjuda böcker.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om tystnadskultur kring klimatfrågan på Folkhälsomyndigheten.

Ett annat exempel är de återkommande fallen av inställda sagostunder på olika bibliotek, där ”problemet” varit att de utklädda sagoläsarna inte följt klassiska könsnormer.

Det är lätt att slå sig själv för bröstet och tänka att det där med förbud, det är inget vi sysslar med här. Vi måste komma ihåg att vägarna att begränsa ser olika ut beroende på den lokala kulturen.