Kulla-Gulla var, som jag minns det, den första bokserie jag verkligen fastnade i. Sannolikt läste jag om böckerna en hel massa gånger.

Att läsa Kulla-Gulla var också något att bli hånad för. Historien var på sitt sätt banal: fattig föräldralös flicka visar sig vara barnbarn till den rike patron. Ovanpå det var Gulla en snäll och duktig flicka med ett brinnande rättvisepatos och en ambition att förändra världen till det bättre för så många som möjligt. Sagomässigt. Orealistiskt. Fånigt på alla möjliga vis enligt omgivningen.

Likväl är vi många flickor (men kanske inte så många pojkar?) som vuxit upp med Kulla-Gulla som sällskap. Och som bekant ses ofta saker på ett annat sätt av nästa generation – och i nostalgins ögon.

I en ledare i GP kunde vi häromdagen läsa att ”Monster, magi och mysterier. Det är vad våra barn erbjuds.”. Det är tydligt av texten att detta inte är bra. Och, framför allt, det var bättre förr. När barnen läste Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Katitzi, Lilla huset på prärien, Godnatt Mister Tom, och En liten prinsessa. (Ja, på den tiden handlade nästan alla de älskade böckerna om barn som var föräldralösa eller på annat sätt hade det eländigt.)

Jag läste också alla de där böckerna och älskade dem. Men jag läste också böcker som C S Lewis böcker om Narnia, Edith Nesbits böcker (med utgångsläge i England från hennes tid men fulla med magi och tidsresor) och Maria Gripes fantastiska böcker, fulla med övernaturliga inslag.

”… det var inte tidsresor och magiska portaler som öppnade tillvaron för mig”, skriver GP:s ledare. Synd för dig, säger jag. Men vi var många som läste både Anne på Grönkulla, Narnia och Gripe, och våra världar öppnades av den stora blandningen.

GP:s skribent suckar också över nutidens LasseMaja-böcker. ”De är småroliga, men väldigt larviga och aldrig spännande på riktigt.” Några stycken senare beklagar hon sig: ”Häromdagen kunde personalen på vårt lokala bibliotek inte uppspåra en enda Fem-bok i hela den biblioteksbyråkratiska regionen.”

Fem-böckerna, alltså? Som jag minns det från min barndom så hade de lägre status än Kulla-Gulla – Fem-böckernas status låg på nivån att biblioteken där jag växte upp inte hade dem.

Var tid har sin uppfattning om vad som är ”bra” och ”dåligt”. Varje generation kommer att ha sina fanbärare av ”det var bättre på min tid”. Och varje generation kommer att ha sina saker som barn inte borde göra. Vi som läste, i min generation, fick oavsett vad vi läste mestadels höra att vi borde göra något annat än att läsa. ”Ut och lek istället!” Nuförtiden verkar få behöva skämmas över att gilla läsning – hurra!

Som slutkläm skulle jag önska lite förtroende för oss som skriver böcker. För vi har faktiskt allihopa varit barn själva! Ett rimligt antagande är att den som skriver barnböcker nånstans minns det barn man själv var och skriver böcker som man själv hade velat läsa.

P.S. Min generation växte också upp med böckerna om Spöket Laban.
Och många generationer innan min växte upp med ickefriserade versioner av klassiska folksagor som Rödluvan (men jag tyckte även den friserade versionen av Rödluvan var läskig när jag var liten).