”Du är så spänd!” säger massören.

Det säger hon varje gång. Det är nog fyra gånger jag varit där nu, sedan i somras.

Jag upplever inte att jag är mer spänd än jag brukar. Och jag går hos massör regelbundet, även om jag inte gått hos henne tidigare.

”Din nacke och din rygg. Så stela. Så hårda. Som sten. Har du inte ont?”

Nej, det har jag inte. Peppar peppar, för tillfället har jag faktiskt inte ont någonstans. Mer än möjligen i själen. Men min kropp behöver regelbunden massage. Det har den också fått för det mesta under de senaste tjugofyra åren.

Och ja, jag har nog en hel massa spänningar. Men det är inget jag tänker på. Det är det normala för mig.

Kanske är det i grunden en kompensation för den överrörlighet vården alltid hävdar att jag har, fastän jag själv inte upplever det så. Det är nog också en effekt av att jag liksom alltid parerar att det ”civiliserade” sättet att sitta inte är det som min kropp är bekväm med.

Och så har min kropp en vana av att lagra oro, stress och ångest i musklerna. När det finns någon skadad eller irriterad muskel dras det dit. Om inte, så sätter det sig i hela kroppen.

Utöver det sitter det nog rätt många ogråtna tårar undangömd i muskelspänning. Sorg och saknad, kan vi kalla dem. Tårar som liksom inte är så stora att de *måste* släppas ut, de blir till spända muskler.

Ja, och har jag ett stillasittande jobb vid dator där jag ofta är ganska fokuserad.

Spända muskler är ett normaltillstånd spm jag inte funderar över. Men visst, de senaste åren har säkert spätt på det.

Själv tycker jag snarast att det är otroligt att det inte är värre.