Snön inspirerar till att skriva. Och samtidigt leder den till frustration. För hur jag än försöker så kan jag, med mina futtiga små ord, aldrig fånga hela den magiska känslan av snön, den stora vidden och de små detaljerna.

Samma sak med foton: de blir bara ett utsnitt av ögonblick, antingen detalj eller helhet, som aldrig förmedlar känslan av att vara mitt i det pågående snöfallet.

Ändå tycker jag att mina skrivna ord är bättre på att fånga helheten och komplexiteten än vad bilderna är.

Och kanske är det därför jag fortsätter att skriva. För att snön väcker magin och behovet av att beskriva i mig. Trots frustrationen över att aldrig riktigt lyckas och melankolin som snön väcker i min själ.