december 2023 arkiv

dec 08 2023

Ensam i myllret

Centrala Malmö, fredag strax innan kl 17. Jag har nyss lämnat kontoret och är på väg hemåt. Trött. Arbetsveckan är slut, nu får jag åka hem.

Folkmyllret omkring mig är istället på väg ut i fredagskvällen. Köar till barer och restauranger, eller rör sig i raskt tempo, i sällskap med andra, mot något lockande mål. Uppsluppna, glada, sociala.

För ett kort ögonblick känner jag mig som flickan med svavelstickorna.

Jämförelsen är förstås bisarr och väldigt fel. Jag har kläder, mat, ett uppvärmt hem.

Och ändå … Känslan av att jag står utanför och tittar in på något de har och jag saknar. Sammanhang. Gemenskap. Ork att ta sig för saker.

Jag skulle förstås sannolikt inte vilja vara med dem heller. För ointresserad av att umgås över mat och starka drycker när det inte finns andra gemensamma nämnare. Det tyngsta skälet till att jag saknar umgänge är förmodligen att jag är för … kinkig? Det behöver ge mer än det tar, annars är jag inte intresserad. Att jag är konstig och utmattad bidrar förstås ytterligare. Men ändå. Jag har mig själv att skylla.

Jag har accepterat sakernas tillstånd. Jag är hellre själv än i fel sammanhang. Men det hindrar inte att jag ibland avundas. Ibland önskar att jag hade sammanhang. Umgänge. Människor som jag kan vara mig själv med och ha ut något av att träffa, och på så nära håll att jag skulle orka bry mig.

Så vandrar tankarna vidare till skrivandet. Till att skriva om det man önskar man hade kontra att skriva om smärtan i det man (inte) har.→ Läs resten av inlägget!

dec 06 2023

Vi som lever nu vet inte hur det slutar

Man vet inte förrän i efterhand hur något slutar. Eller ens när.

Det där funderar jag ofta på.

Man är själv så fast i de förutsättningar man själv lever i, och det är samtidigt så lätt att glömma bort att man är det. Fast.

Om man exempelvis tänker på någonting som hände under andra världskriget, låt säga 1944, så tänker jag lätt ”Ja, men då var det ju bara ett år kvar av kriget”. Som att jag på något vis tycker att det borde varit betryggande för människorna år 1944, att veta att det bara var ett år kvar av kriget.

Och sen kommer den, efter ett kort tag: insikten som är nån sorts bakvänd aha-upplevelse: Människorna år 1944 visste inte när kriget skulle sluta. Vilket ju är fullkomligt självklart egentligen. Men när man levt hela sitt liv efter världskrigen, så är det ibland som att åren för när de där krigen började och slutade är något förutbestämt, som människor i alla tider måste ha vetat om.

Men framtiden vet vi inte hur den blir. Och vi vet inte heller hur nutiden hade sett ut om en del av de saker som hände inte hade hänt.

Om jag inte hade känt att jag behövde jobba med miljö, så hade jag kanske skrivit klart mina böcker tidigare. Då hade böckerna blivit väldigt annorlunda mot vad de blev. (Kanske inte den första men resten.)
Om inte min man hade dött så hade böckerna sannolikt inte blivit klara än. För då hade jag fortsatt att ägna mig åt andra saker ett bra tag till, och plockat upp bokskrivandet när barnen flyttat hemifrån.→ Läs resten av inlägget!

dec 05 2023

Stampar på samma fläck

Ibland känns det hopplöst. Tröstlöst.

Igår sorterade jag bland gamla papper på jobbet. Jag har jobbat med miljöfrågor i hela mitt yrkesverksamma liv. I en tidskriftssamlare hittade jag en mapp med anteckningar från en kurs i klimatkommunikation jag var på 2005. En snabb genombläddring sa mig att det lika gärna kunde varit en kurs idag, 2023. Vi står och stampar. Ett steg framåt, ett steg tillbaka, oftast inga steg alls.

Ibland känns det som att jag lika gärna kan ge upp. Att det hade varit bättre att ägna livet åt något jag ville för min egen skull än åt att försöka rädda världen. Jag kunde ha ägnat mig åt skrivandet på en annan nivå till exempel.

Jag slängde anteckningarna i pappersinsamlingen. Men jag kommer ju att fortsätta jobba med miljöfrågor ändå. För att jag är dålig på att ge upp. För att jag inte vet något annat. Och av gammal vana.

Och man vet ju inte hur saker slutar förrän i efterhand. Det finns fortfarande en möjlighet till ett ”lyckligt”, eller i alla fall inte helt olyckligt, slut.

Och om inte, så behöver vi tro på det för att orka fortsätta.→ Läs resten av inlägget!

dec 05 2023

Jodå, jag har snöerfarenhet

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne.

Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

Den här gången trodde jag vi skulle slippa den sortens problem. Det har inte snöat (mer än enstaka flingor) på flera dagar, snön är tung, och nu är det plusgrader. Men idag blåser det. Och snön förflyttar sig, i sidled, längs marken. Fyker.

När jag körde iväg för att lämna ett barn i morse gick det att köra förbi vårt hus, även om det var ganska mycket ditfykt snö. När jag kom tillbaka tjugo minuter senare körde jag fast. Visst, det är lite uppåtlut åt det hållet, men framför allt var det mycket snö som flyttat sig dit.

Det tog mig en bra stund att skotta loss bilen så jag kunde köra in den på en alternativ plats. Nu, några timmar senare, syns inte ett spår efter mitt skottande.

Och … jag älskar snön. Det är något magiskt med den drivande snön, hur den rör sig över marken i svepande mönster.

@forfattarsanne

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne. Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

→ Läs resten av inlägget!