Jag har aldrig gillat att skriva synopsis.

På gymnasiet, när man skrev femtimmarsuppsatser i aulan, hände det att jag krafsade ner några punkter på ett kladdpapper för att veta i vilken ordning jag skulle skriva ner de olika argumenten, men jag visste det egentligen spontant från början, i alla fall för det mesta.

Min första slutförda bok – det som till slut blev Lysande klot tvenne – började jag skriva från början och skrev framåt utan att veta särskilt mycket om var den skulle landa.

Andra boken, Knutar och band, skrev jag under en kämpig tid i livet, och jag bestämde mig redan från början att skriva de bitar som kändes lustfyllda eller givande att skriva och lämna luckor emellan för att efterhand fylla på med det som fattades och knyta ihop i slutändan.

Inför tredje boken, Viddernas väv, behövde jag ha grepp om huvuddragen i berättelsen innan jag började.

Sedan den blev klar har jag inte skrivit mycket.

Jag har en del ganska långa avsnitt skrivna på bok 4. Och en del kortare. Jag har massor med anteckningar om smått och stort som ska vara med, och jag vet en hel del om berättelsen. Men jag har än så länge inte grepp om hur saker ska hänga samman, om början och slut och vägen däremellan. Och den här gången hindrar det mig totalt. Den här gången är det omöjligt att börja skriva ”på riktigt”, på allvar, om jag inte har det som nog ska kallas synopsis.

Jag gissar på att det finns flera anledningar. En är den ökade komplexiteten när man kommer till fjärde boken i en serie. Saker ska kopplas ihop med det som hänt tidigare, ge ytterligare aha-upplevelser till det som hänt tidigare. Det får inte kännas som upprepning, som ”samma sak igen”, och det behöver komma svar på sånt som läsare fortfarande undrar sedan innan. Och ändå … är inget av det där svar på varför jag känner att jag behöver ha KOLL nu. Väldugt mycket kan ju åtgärdas efterhand. Men jag har på något vis ändå ett nytt behov av struktur.

En annan faktor är säkert sviter av utmattningen. Samtidigt som just utmattningsspåren gör att struktur och överblick är svårare än förr. Tröskeln blir högre, samtidigt som behovet av att faktiskt ta sig över tröskeln för att våga blir större.

Så här står jag och stampar. Jag längtar efter att skriva, jag har ambitionen att försöka bygga det där synopsiset jag känner att jag behöver för att kunna börja, och jag intalar mig gång på gång att jag ska ta mig samman och försöka orka bygga synopsis, men tröskeln är så hög så hög för hjärnan som fortfarande är påverkad av utmattningen …

Vad är din relation till synopsis och strukturerad planering? Och hur har den påverkats om du varit utbränd?