– Varför tränar du inte på sommaren då? frågar läkaren.

Det är mitt i sommaren nån gång. Jag är på årligt läkarbesök som jag numera kallas till eftersom jag har stående medicinering. Läkaren klämmer av det obligatoriska frågebatteriet som väl ska avhandlas med alla patienter. Röker du? Dricker du? (Med det menar hen inte vatten eller vilken dryck som helst utan specifikt drycker med påtaglig alkoholhalt.) Äter du ordentligt? Tränar du?

– Ja, jag försöker träna min friskvårdstimme under terminstid, men nu under sommaren blir det inte mycket.

– Varför inte då?

Jag svarar något lagom undflyende och förvirrat, som man gör när man plötsligt skäms över något man inte var beredd på att behöva skämmas över.

I duschen nyss, ett halvår senare, kunde jag plötsligt formulera svaret:

För att när jag är ledig så behöver jag så mycket ledig tid som möjligt. Oplanerad tid, dagar som i möjligaste mån inte störs av måsten eller borden. Dagar när jag kan orka påbörja saker som kräver ”obegränsad” tidsrymd för att jag ska hinna eller orka börja ta itu med dem. Lagning av kläder, byrålådor och trasiga köksstolar. Funderingar kring vad jag behöver få ordning på i handlingen för att kunna börja skriva nästa bok. Ork att sätta in papper i pärmar som skulle behöva ett nytt system. Och massor med andra sådana saker. Sånt händer inte om alla dagar har måsten och dåliga samveten, om dagarna är sönderhackade av sånt som måste prioriteras högre.

Utan sådana dagar får jag inte ens riktig återhämtning, avslappning av det slag som är bortom tillkämpad återhämtning med stickningen.

Och ärligt talat är de oplanerade dagarna ändå extremt få när man är förälder, även på en lång sommarsemester. För det behöver alltid fixas saker. Det ska ordnas mat till barnen två gånger om dagen; bara det räcker för att sabba behovet av fokus, många timmar i sträck som ägnas åt en enda sak, och möjlighet att komma igång. (Under terminstid behöver man bara fixa mat på kvällarna, i alla fall på vardagarna.) Men i möjligaste mån behöver jag värna de dagar jag kan och prioritera bort det jag kan när jag väl är långledig. Och därför prioriterar jag bort träningen när jag har semester.

Under mina två veckors julledighet hann jag komma igång med lagning första veckan. Andra veckan tänkte jag ha lite tid åt skrivtankar, åt att fokusera på nästa bok. Sen kom sjukdom, och sedan snöoväder, som gjorde mig till sambandscentral. Och sen har jag av diverse skäl behövt skjutsa ungdom en hel massa. Och vardagen börjar på måndag, och stöket omkring mig vet inga gränser, och själsfriden till oplanerat fokus är puts väck, för mer akuta saker behöver prioriteras på alla fronter.

Därför tillåter jag mig att släppa tanken på träning när jag är ledig. För träning skulle bara bli den sista spiken i kistan för möjligheten att ”göra nånting för egen del”. Även om det bara är sitta och sticka och glo på netflix en stund, eller skriva ner några tankar i sociala medier, eller hinna med att tvätta håret.

(Nu har träningsfrekvensen under hösten inte varit den bästa, men DET är en helt annan historia.)