En svensk politiker vill tydligen förbjuda halvmånar i det offentliga rummet.

Fast den symbol han vill förbjuda är egentligen inte halvmånen, utan månskäran. En halvmåne är just en måne som är *halv*, att halva den sida av månen som är vänd mot jorden är belyst. En halv fullmåne, liksom. En månskära däremot är det som visas på bilden. På bilden är månen ny; hade skäran varit vänd åt andra hållet hade den varit i nedan.

Månskäran – ”crescent” på engelska – är en vanlig symbol. Bland annat för islam; det är därför politikern ifråga vill förbjuda. För han är rädd för islam.

Men månskäran är också symbol för andra religioner, gudar och gudinnor. Och man behöver inte tro på några gudar för att fängslas av månen. Månen, i alla dess faser – ny, full, växande och avtagande, mot en kolsvart natthimmel eller bakom molnslöjor – är ett självklart blickfång på himlen. Hur kan man ens tänka tanken att förbjuda den?

Vi är många författare som på olika sätt använt oss av månen i det vi skrivit. I mina böcker finns månen både i urtida spådomar och på hedersplats vid avgörande händelser i nutiden.

Och nog är det fler än jag som tyst börjar deklamera Bo Bergman ibland när vi se månskäran?

🌙

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.
/Bo Bergman

🌙