Jag hatar utbrändheten.

Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. Releasen skedde i all stillsamhet, viilket alla som vet något om försäljning och att nå ut är en ganska kass sak. Den pågående pandemin var en anledning – det gick ju inte att ordna releasefest med en massa folk och så där. Men den huvudsakliga anledningen var att spåren efter utbrändhet gjorde att jag fortfarande behövde prioritera ned på allt som kräver extra energi. Synlighet, evenemang, sociala kontakter, och så vidare.

Nu har det gått tre år sedan första boksläppet. Och sviterna av utbrändheten är fortfarande ett hinder i min tillvaro. Jag behöver fortfarande balansera allt på silvervåg. Begränsa mig. Komma ihåg att inte gå all-in med saker som är kul eller intressanta, och absolut inte med saker som kräver lite extra av min hjärna.

Jag använder ordet utbränd, för det är så det känns. Som att isoleringen kring hjärnans nervtrådar blivit för tunn, bränts bort, och att det alldeles för lätt blir kortslutning och överhettning.

Jag behöver fortfarande ta pauser – ganska ofta – när jag gör något som involverar tankeverksamhet. Även när det är saker jag tycker är roliga. Eller kanske speciellt när det är saker jag tycker är roliga. Roliga arbetsuppgifter. Eller när jag syr, eller försöker få ihop en komplex berättelse. (Det sista klarar jag egentligen knappt, för pauserna behövs lite för ofta för att det ska bli konstruktivt.) Jag vet att jag behöver pauserna. Men ibland slarvar jag. För ja, jag är också människa. Jag vill också kunna göra saker jag tycker är kul.

Och då slår det tillbaka. Hjärnan blir överhettad. Isoleringen mellan nervtrådarna försvinner. Och jag blir tvungen att ta time out. Göra minsta möjliga tankeverksamhet. Sova oändliga mängder (och då har jag ändå ett löjligt sömnbehov ”i vanliga fall” sedan utbrändheten).

Jag hatar själv att det blir så.

Den här gången orkar jag inte ens vara besviken på mig själv. Jag är bara trött och less på att det blir så. För det är så FRUKTANSVÄRT jobbigt att backa undan och lägga ner all tankeverksamhet, när man som jag har en hjärna som egentligen alltid tänker och gör och vill konstruera och skapa och lösa saker och fixa och … Att tvinga hjärnan till vakuum är plågsamt i sig.

Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. I dagens hastiga flöde innebär det att mina böcker redan är gamla. Alldeles irrelevanta att försöka sälja in hos återförsäljare. Men jag tänkte att jag kunde göra ett försök på att åtminstone lyfta dem lite extra. Ge dem en nystart efter tre år.

Istället behöver jag göra minsta möjliga och vila hjärnan. Så ovanstående idé får stanna vid att vara just en idé.

Framgång beror på många saker. Jag vet dock några saker som inte ingår i framgångsreceptet: Att bli änka, ensamstående mamma, rodda allt själv och bränna ut sig.

(Det fanns andra saker som skulle med i den här texten. Men idag är inte dagen för välskrivna genomtänkta texter eller att få med allt.)