Där utanför fönstret sitter Artemis. Hon vill att jag ska släppa in henne.

Fönstret är precis utanför där jag sitter och äter frukost. Hon sitter alltså och tittar rakt på mig. Det går inte att undgå hennes blick.

Hon vill att jag ska släppa in henne genom fönstret. Det vill inte jag. Fönstret är stort och vinden tar lätt tag i det. Det står en drös ķrukväxter av mer eller mindre levande slag på fönsterbrädan, som är i vägen för både mig och katten om hon ska in den vägen. Och om jag öppnar fönstret måste hon hoppa ner från fönsterblecket och sedan upp igen när jag öppnat.

Jag vill att hon ska gå in genom ytterdörren. På motsatta sidan om huset. Jag går dit och ropar: Öppnar dörren, kliver ut en bit på trappen, och ropar så högt jag kan, tre eller fyra gånger. ”Artemis!”

Hon kommer förstås inte. – Jag vet redan innan jag börjar ropa att det är max tio procents chans att hon kommer att komma. Jag vet inte om inte hör (men jag vet att hon hör ibland) eller om hon bara ignorerar.

Jag går tillbaka och sätter mig vid bordet, fortsätter min frukost. Hon fortsätter att stirra på mig. ”Det är synd om mig, matte. Du är elak, matte.”

En stund senare förbarmar sig ena ungdomen och går ut för att hämta in henne. Det är det hon allra helst vill, att någon ska gå ut och hämta henne. Gärna bära henne.

Fast så blir hon rädd för något och springer och gömmer sig under bilen. Troligen ljudet av alla vårljudande fåglar. Vi får ropa på henne en bra stund innan hon förskrämd springer den sista biten från bilen och in genom ytterdörren.

Det är ett hårt liv att vara katt.