april 2024 arkiv

Sälja är inte min grej

Det finns saker jag är bra på, saker jag är helt okej på, och saker jag är riktigt kass på.

Att sälja mina egna böcker hör till den sista kategorin, alltså saker jag är kass på. Efter att ha stått på SciFiWorld hela dagen idag (från innan klockan 10 till klockan 18) så har jag totalt sålt EN bok.

(Som alla som ägnat sig åt sånt här vet så är det ju inte heller gratis att stå på mässor. Plus att man blir rätt trött av sådana här heldagar.)

Det är lite synd att jag är så kass på att sälja böcker. För jag tycker faktiskt jag är rätt bra på att skriva. Men det hjälper ju liksom inte. Kanske hade det rentav varit bättre att vara dålig på att skriva men i alla fall bra på att sälja? 😉

Nämenalltså … ikväll känns det lite tröstlöst. Jag skulle behöva komma på den där riktigt briljanta framgångsrika säljidén. Och det kommer jag ju inte att göra.→ Läs resten av inlägget!

Karaktärer som gör dumheter mot bättre vetande

En del berättelser (böcker, filmer) tycks byggas nästan helt på att karaktärer gör saker de vet att de inte får, trots bättre vetande. Och sen skiter sig allting, och man vet redan innan att det kommer att skita sig, och man sitter liksom bara och väntar på att de ska åka dit.

Jag avskyr sånt. Jag ser verkligen ingen poäng alls med det sättet att bygga upp en historia. Det är bara obehagligt. Inte på ett pirrigt sätt, utan bara … nä, usch. Det blir så jobbigt att jag oftast inte kan se klart eller läsa vidare, för det får mig bara att må dåligt. Är det på TV så går jag därifrån.

Men jag antar att det finns folk som faktiskt uppskattar greppet. För det är ofta populära berättelser. Och det verkar också vara ett grepp folk tar till när det behöver hända nåt mer.

För mig är det obegripligt. Varför göra något du vet att du inte får/bör om det bara kommer att leda till problem? Vem är så dum att de gör saker de vet kommer ge dem problem?

Det är en helt annan sak om det är något som faktiskt behöver göras, typ för att rädda världen eller säga ifrån mot orättvisor eller nåt. Stora risker, men värt det med tanke på vad som står på spel.

Och det är också okej om det faktiskt inte är så att de åker dit jämt. Om de gör saker som de inte borde men det går vägen. Det var därför jag klarade av att se, och uppskatta, Stranger Things.→ Läs resten av inlägget!

Psykisk ohälsa: Att berätta vem man är är att finnas

Tydligen diskuteras det om det verkligen är bra att prata om psykisk ohälsa. Efter vad jag förstår är upprinnelsen en text i DN som jag inte kan läsa, eftersom det är en låst artikel. Det är förstås vanskligt att kommentera något man inte läst. Så det gör jag inte. Jag bara skriver ner mina tankar i ämnet.

Jag pratar ofta om psykisk ohälsa. Fast inte pratar, utan skriver. För jag tycker det är lättare att uttrycka mig skriftligt, speciellt när det handlar om svåra eller känsliga saker. Hade det inte varit för möjligheten att uttrycka det i skrift hade jag nog aldrig blivit så öppen kring mitt psykiska mående.

Men det är jag. Jag berättar ”gärna” om min ångest och hur den påverkar mig, och jag är öppen med att jag medicinerar mot ångesten och därmed fått ett betydligt bättre liv. Jag har heller inga problem med att förklara hur ångesten yttrar sig mer konkret. Likaså uttrycker jag gärna hur mitt liv påverkades av min mans cancer och hur sorgen efter hans död såg ut, eller om hur min utbrändhet yttrat sig.

Varför ”pratar” (skriver) jag om allt detta?

Först och främst för att det hjälper mig själv att sätta ord på det. När jag skriver om det så ser jag det tydligare, och det blir en del av en bearbetning eller hantering. Och en del i den processen är att veta att någon också kommer att läsa det, att det finns en mottagare. Jag mår bättre om andra vet. Jag kan lättare vara mig själv om andra vet.→ Läs resten av inlägget!

28 april: SciFiWorld Malmö

Logga för SciFiWorld. Bild på författaren. Information om tid och plats: Slagthuset, Malmö, söndagen 28 april.
Logga för SciFiWorld. Bild på författaren. Information om tid och plats: Slagthuset, Malmö, söndagen 28 april.

Den 28 april står jag på SciFiWorld på Slagthuset i Malmö. Du kan köpa mina böcker och få dem signerade om du vill. Men det är förstås också okej att ”bara” komma fram och prata.

Läs resten av inlägget!

Tankar i en sparrisrad

När min man fyllde 40 år fick han en sparrisrad av mig och barnen. 10 sparrisplantor som vi skulle gräva ner enligt konstens alla regler.

Fast vi planterade inte sparrisraden förrän kommande år, för min man fyllde år i augusti, och sparrisrötter säljs på våren. I maj 2013 kom sparrisplantorna slutligen på plats.

Första året ska man helst bara skrda någon enstaka sparris och mestadels låta sparrisen etablera sig. Sedan kan man ta lite mer för vart år. Efter tre år kan man skörda fullt ut, vilket innebär att man skördar all sparris som kommer upp fram till midsommar (sedan ska man alltid låta den vara).

Sparrisen tittar upp någon gång i april, men det är först i början av maj den vuxit sig så hög att det är dags att skörda.

Våren 2016 var det tre år sedan min mans sparrisrad planterades. Den 2 maj 2016 dog min man, 43 år och 9 månader gammal.

En välvårdad sparrisrad kan leva och ge god skörd i flera decennier. Vår sparrisrad är inte välvårdad. Det är svårt att hinna med att ta hand om en trädgård på nästan 2000 kvadratmeter som ensamstående mamma i en tillvaro där andra bekymmer alltid behöver lösas först.

Vi hade drömmar om en prunkande trädgård, med välfyllt trädgårdsland, en örtagård full med spännande växter, och en matkällare full med egen saft och sylt. Istället hann vi aldrig klippa häckarna färdigt ens en gång per säsong. Barnen och husrenoveringen tog all tiden. Sedan började barnen bli större, och vi skulle få tid, men då fick min man obotlig cancer.→ Läs resten av inlägget!

Två olika fjortonåringar

Huset vid regnbågens slut handlar om fjortonåriga Ella.

Lysande klot tvenne handlar om fjortonåriga Nanna/Ailonise.

Det är förstås många böcker som handlar om fjortonåriga flickor. Men när jag börjar läsa Huset vid regnbågens slut av Annika Rolfsdotter så fastnar jag till att börja med på lite för många saker som känns lika. Första mötet med den mörkhårige pojken på den nya platsen. Första mötet med hästarna.

Men samtidigt slås jag av skillnaderna mellan Ella och Nanna. De är två väldigt olika fjortonåringar, med väldigt olika bakgrund och erfarenheter.

Nanna har på ett sätt varit med om mer och tyngre saker, haft mer mörker omkring sig. På ett annat sätt är det Ella som är mer erfaren och världsvan, där Nanna är okunnig och naiv. Sammantaget upplever jag Ella som den yngre av dem, större delen av tiden – men inte hela tiden.

Jag vill inte säga något särskilt alls med detta. Mer än möjligen just detta: Människor är olika. Exempelvis är fjortonåringar väldigt olika. Det går inte att säga att fjortonåringar är på ett visst sätt. En del är si, en del är så. En del är väldigt mogna, andra är väldigt barnsliga. De flesta är väldigt vuxna på ett sätt och väldigt barnsliga på ett annat sätt, eller tvärtom.

Och ja, det är också bra att bli påmind om.

[Okej, jag hade mer tankar om detta i början av min läsning av Annikas bok, men eftersom jag valde att ha fokus på boken istället för jämförelsen mellan Ella och Nanna så hann jag glömma bort en hel del av det innan boken var slut.]→ Läs resten av inlägget!

Recension: Huset vid regnbågens slut

En av mina favorittyper av böcker när jag växte upp var böcker om ganska vanliga barn som råkade ut för osannolika och stundtals magiska saker i sin ganska vanliga vardag som visade sig inte vara så där helt vanlig trots allt. Edith Nesbit var en av författarna som brukade ligga bakom sådana böcker, Maria Gripe var en annan, men det fanns också andra som jag inte längre minns namnen på, kanske framför allt för att de inte var lika kända och jag därför inte kunnat hitta tillbaka till dem i efterhand.

Nu vill jag i alla fall lägga till ytterligare ett namn till denna lista: Annika Rolfsdotter.

Annika Rolfsdotters bok Huset vid regnbågens slut är en bok i samma anda som ovanstående författares böcker (men mer åt Nesbit än Gripe). Den utspelar sig ett till synes vanligt svenskt sommarlov och tar avstamp i vanliga företeelser som visar vara allt annat än vanliga.

Når boken upp till samma nivå som Nesbit och Gripe? Nej, inte riktigt. Eller, det tror jag inte. Men det är å andra sidan svårt att veta säkert, eftersom jag numera inte kan tillåta mig att sugas in i böcker på samma sätt som under uppväxten (pga den j-a utbrändheten) och måste läsa i små portioner. Annars hade jag nog slukat den här boken mycket snabbare.

Boken har rekommenderad läsålder 12-15 år. Jag tror nog jag hade läst den långt innan jag fyllde 12 år (men det var väl så jag funkade). Boken har många och korta kapitel, och det hinner ändå verkligen hända saker i varje kapitel.→ Läs resten av inlägget!