Huset vid regnbågens slut handlar om fjortonåriga Ella.

Lysande klot tvenne handlar om fjortonåriga Nanna/Ailonise.

Det är förstås många böcker som handlar om fjortonåriga flickor. Men när jag börjar läsa Huset vid regnbågens slut av Annika Rolfsdotter så fastnar jag till att börja med på lite för många saker som känns lika. Första mötet med den mörkhårige pojken på den nya platsen. Första mötet med hästarna.

Men samtidigt slås jag av skillnaderna mellan Ella och Nanna. De är två väldigt olika fjortonåringar, med väldigt olika bakgrund och erfarenheter.

Nanna har på ett sätt varit med om mer och tyngre saker, haft mer mörker omkring sig. På ett annat sätt är det Ella som är mer erfaren och världsvan, där Nanna är okunnig och naiv. Sammantaget upplever jag Ella som den yngre av dem, större delen av tiden – men inte hela tiden.

Jag vill inte säga något särskilt alls med detta. Mer än möjligen just detta: Människor är olika. Exempelvis är fjortonåringar väldigt olika. Det går inte att säga att fjortonåringar är på ett visst sätt. En del är si, en del är så. En del är väldigt mogna, andra är väldigt barnsliga. De flesta är väldigt vuxna på ett sätt och väldigt barnsliga på ett annat sätt, eller tvärtom.

Och ja, det är också bra att bli påmind om.

[Okej, jag hade mer tankar om detta i början av min läsning av Annikas bok, men eftersom jag valde att ha fokus på boken istället för jämförelsen mellan Ella och Nanna så hann jag glömma bort en hel del av det innan boken var slut.]

P.S. Jag postade någon sorts recension av Huset vid regnbågens slut tidigare idag.