Tydligen diskuteras det om det verkligen är bra att prata om psykisk ohälsa. Efter vad jag förstår är upprinnelsen en text i DN som jag inte kan läsa, eftersom det är en låst artikel. Det är förstås vanskligt att kommentera något man inte läst. Så det gör jag inte. Jag bara skriver ner mina tankar i ämnet.

Jag pratar ofta om psykisk ohälsa. Fast inte pratar, utan skriver. För jag tycker det är lättare att uttrycka mig skriftligt, speciellt när det handlar om svåra eller känsliga saker. Hade det inte varit för möjligheten att uttrycka det i skrift hade jag nog aldrig blivit så öppen kring mitt psykiska mående.

Men det är jag. Jag berättar ”gärna” om min ångest och hur den påverkar mig, och jag är öppen med att jag medicinerar mot ångesten och därmed fått ett betydligt bättre liv. Jag har heller inga problem med att förklara hur ångesten yttrar sig mer konkret. Likaså uttrycker jag gärna hur mitt liv påverkades av min mans cancer och hur sorgen efter hans död såg ut, eller om hur min utbrändhet yttrat sig.

Varför ”pratar” (skriver) jag om allt detta?

Först och främst för att det hjälper mig själv att sätta ord på det. När jag skriver om det så ser jag det tydligare, och det blir en del av en bearbetning eller hantering. Och en del i den processen är att veta att någon också kommer att läsa det, att det finns en mottagare. Jag mår bättre om andra vet. Jag kan lättare vara mig själv om andra vet.

Men jag insåg tidigt (med det menar jag i praktiken någon gång för snart tjugo år sedan) att när jag skriver om det svåra så finns det nästan alltid personer som kommer att känna igen sig i det jag skriver, och att det på något sätt kommer att vara en hjälp för dem. Tröst. Trygghet. Igenkänning. Att veta att man inte är ensam om att känna så eller vara så ”konstig”. Eller att även de får samma effekt som jag själv av att jag satt ord på det som annars är ganska luddigt och oformligt.

Eller bara vetskapen om att det finns någon annan människa som också medicinerar med SSRI – inte bara som i en diffus ”det finns fler”, utan som en konkret, namngiven människa! (Ja, när jag började tala om att jag åt SSRI, typ någon gång 2007, så var det fortfarande ganska tabu att säga högt, och jag fick meddelanden från folk som var så tacksamma att någon alls var öppen med det.)

Länge försiggick mitt skrivande om psykisk ohälsa mest i min blogg och i olika sociala medier. Men när jag tog upp mitt bokskrivande letade det sig in där också. Förstås. Det blev en logisk konsekvens. Dels för att jag hämtar mycket inspiration till mina böcker ur mina egna erfarenheter (ja, fastän jag skriver fantasy). Dels för att jag har svårt att se att de inte skulle bli så, med tanke på historien jag berättar.

I första boken, Lysande klot tvenne, utsätts några unga människor för stora påfrestningar och tvingas ta ansvar de inte riktigt är redo för. Det sätter spår. Under lång tid därefter behöver de hantera detta, och utifrån sina respektive personligheter, omständigheter och tidigare erfarenheter drabbar det dem på olika sätt. På sätt och vis är detta hela grundupplägget för andra boken i serien, Knutar och band.

Psykisk ohälsa är ett stort och luddigt begrepp. Och väldigt många människor berörs, antingen under kortare eller längre perioder av livet eller under hela sin livstid.

Att ”prata om” psykisk ohälsa kommer aldrig att ta bort den. Att bara prata är aldrig en lösning på problemen: den som är deprimerad kommer inte magiskt att sluta vara deprimerad för att någon pratade, att någon tog sig tid att prata eller lyssna gör inte nödvändigtvis att någon som ville sluta leva plötsligt hittar livslust.

Men öppenhet om att psykisk ohälsa existerar minskar tabun. Den som är berörd kan känna igen sig; den som aldrig själv har upplevt psykisk ohälsa kan få större förståelse.

Och därför finns det ett värde i att vi som orkar ”prata om det” gör det. Att vi berättar, på de sätt som vi kan. Muntligt, skriftligt, eller i olika konstformer. Sanna livsberättelser eller fiktiva historier.

Att berätta vem man är är att finnas.