Till Moxie
Tack för alla åren när
jag inte behövde Elsinorien.

Moxie. Det var så han kallades av många, och en hel del av dem visste nog faktiskt inte vad han egentligen hette.

Vi träffades första gången i början av juli 1999, och vi blev ihop nästa gång vi träffades, fem veckor senare.

I ungefär den vevan la jag undan mina bokmanus och de dåliga samveten jag länge hade förknippat dem med. Men det hade egentligen inget med honom att göra. Jag hade tagit examen, kommit in på en annan efterlängtad utbildning, och livet var i största allmänhet i en fas när det var läge att ta den sortens beslut. Det var länge sedan det funnits tid eller lust för bokskrivandet. Det var bättre att bestämma sig för att stoppa undan skrivandet, till en annan punkt i livet när det passade bättre.

Under åren med Moxie behövde jag inte Elsinorien eller den verklighetsflykt jag skapat själv. Med Moxie hade jag något jag aldrig riktigt vågat tro på för egen del. Jag hade fullt upp med att göra verklighet av gemensamma drömmar och mål. Självklart var det inte perfekt (renovering, arbetslöshet, småbarnsår, sjukdom, och så vidare), men överlag väldigt bra.

Sen kom cancern. Räknat från diagnosen fick vi knappt ett år, ett bonusår skapat av cellgifter och modern sjukvård, innan han dog, den 2 maj 2016.

När det värsta kaoset efter döden lagt sig plockade jag fram mina gamla bokskriverier. För jag behövde egna drömmar, egna mål. Att skriva klart mina böcker och få dem utgivna blev det mål som höll mig över ytan, drev mig framåt.

I första boken, Lysande klot tvenne, står det tack till Moxie. Han hade varit död i nästan fem år när boken kom ut.