Många tycker att matematik är ett svårt skolämne.

Själv tyckte jag alltid matte var ett av de roliga ämnena. Tydliga regler och principer, men också att man genom ett logiskt angreppssätt i flera steg kan räkna ut saker som vid första anblick kan verka omöjliga att ta reda på.

För att matten ska bli begriplig behövs dock att den som förklarar gör det på ett sätt som får det att ”klicka” för mottagaren. Och med matte tror jag det blir extra tydligt att en modell inte funkar för alla. En del behöver förstå alla steg och resonemangen bakom, behöver förstå varför det inte kan vara på något annat sätt. Andra behöver ”bara” se man ska göra på det här sättet och då blir det samma resultat som i facit, och då fortsätter man att göra så och är nöjd med det. Vissa vill ha demonstrerat flera olika vägar till samma svar. Och olika hjärnor är strukturerade på olika sätt och behöver angripa problemet från olika vinklar.

För många kan det funka med bara en av förklaringsvarianterna, även när den inte ens är fullständig, för när aha-känslan kommer så faller det sista på plats av sig självt. Men för att vara på den säkra sidan behöver man egentligen alla vinklarna. (Vilket väl hänger samman med att även för något som man har ”kunnat” i många år, så kan man ändå plötsligt få en aha-känsla när ytterligare en aspekt faller på plats.)

Samtidigt finns det en hel del lärare (eller, det gjorde det i alla fall när jag gick i skolan) som lär ut utifrån den variant som fungerar för dem själva. En del av dem kan inte ens förstå att det finns elever som fungerar på ett annat sätt, som behöver en annan förklaringsmodell för att matten ska falla på plats.

Under skoltiden hände det ganska ofta att jag täckte upp för det glappet. Förklarade för bänkgrannar och andra klasskamrater från ett annat håll än lärarens. Fick matten att falla på plats. (Det finns ett tack i min studentmössa från bänkgrannen i matte på gymnasiet.)

Jag kom att tänka på det här när jag hade skrivit förra inlägget. Det här med att vilja förklara ur flera olika vinklar, även när jag skriver, det är lite grann samma sak som när det gäller matten. När jag skriver en mening som vissa tycker är lång, med ett par olika bisatser som beskriver samma sak fast på olika sätt och flera beskrivande ord som betyder ungefär samma sak.

– Du måste välja, Sanne! Du behöver inte ha alla orden, de betyder ju nästan samma!

Ja, nästan, men inte riktigt. Och eftersom olika pesoner dessutom lägger in olika betydelser och värderingar i de olika orden, så vill jag ha med flera av dem, för att öka sannolikheten att landa rätt. För att både Lisa, Stina och Lukas ska få en förklaring som funkar för dem, och kanske rentav få ännu bättre förståelse av att alla varianterna är med.

Men ja, det innebär också att en del kommer att skumma rakt igenom alltsammans, för att de tycker att det är för mycket babbel. Kanske missar de då hela poängen och ser bara händelseförloppet i berättelsen. Eller går ifrån mattelektionen och säger att matte bara är ett idiotiskt ämne som man ändå inte har någon nytta av.

Jag kan ju inte frälsa alla