Oxelns vetenskapliga namn är Sorbus intermedia. Det kan verka onödigt att börja med det vetenskapliga namnet, men i det här fallet säger det ganska mycket. ”Intermedia” betyder nåt i stil med mittemellan, och det är precis så det är. Oxeln uppkom från början som en hybrid mellan två (eller möjligen fler) arter i Sorbussläktet, där även rönn ingår. Oxeln uppkom för sisådär 10 000 år sedan (tidsangivelsen varierar) här i Sverige.
I södra Skåne, där jag bor, är oxeln ett vanligt träd både i alléer på landet och vid torg och längs gator inne i tätorter. På våren när knopparna slår ut, rakt uppåtriktade, ser man först bara bladens vitludna undersida, som små silverspjut mot himlen. Sedan kommer den vackert gröna ovansidan, och strax därefter (nu!) blommorna, som senare bilder röda frukter, kallade oxelbär, som ser ut som stora rönnbär, eller små äpplen, beroende på hur man vill associera. Och ja, precis som äpplen (och körsbär) är oxeln en rosväxt (tillhör familjen Rosaceae).
Oxeln används också som häckväxt, men då missar man till största delen blomning och bär.
Oxeln förekommer i böckerna om Elsinorien.
”Vad är det för träd som växer på vallen norr om byn? De som man beskär så hårt på höjden.”
”Mestadels oxel. De får gulvita blommor senare och uppskattas av insekterna. Sen till hösten får de röda bär som fåglarna äter av i vinter.”
(ur Knutar och band)
Oxlarna stod i höstskrud i mäktiga färger. Inte som bokarna, tänkte jag när jag försökte sätta ord på prakten; bokarnas roströda läderartade löv hade nästan en metallglans som fick mig att tänka på koppar. Oxlarnas löv var mattare, och färgblandningen var ojämnare, men ändå var guld det ord som kom för mig att beskriva det där rödgulblandade med. Rödguld mot blå himmel och mot diset ut över havet som gjorde att horisonten tycktes försvinna.
(ur Viddernas väv)