Jag är tjock. Eftersom jag inte var det från början så är det mitt eget fel. Och alltså skäms jag, för det vet jag att jag ska göra.

Jag var en spinkig unge. Inte för att jag inte åt, för det gjorde jag. Både mat och mammas kanelbullar. Jag var smal för att det var sån jag var.

Sen kom puberteten. Då blev jag tjock om låren och baken. Fast det märkte jag inte förrän i efterhand, för det var inte sånt jag tänkte på på den tiden (tack och lov). Upptill var jag fortfarande smal, både om mage och allt annat.

Jag har ”alltid” haft en markerad midja. Jag trodde det skulle förbli så. Det satte sig aldrig något runt magen på mig.

Men så kom graviditeterna. För första gången fastnade en del av fettet på magen. Och just det fettet ville inte försvinna igen. Jag fick vänja mig vid att folk då och då (allt från okända barn till kollegor på jobbet) frågade om jag var gravid (igen), trots att jag inte varit gravid på flera år.

Numera är jag tjock. Nej, det behövs inga omskrivningar. Jag är tjock. Magen är värst.

Det finns många faktorer i det:

– Jag går på SSRI sedan en hel massa år. Tack och lov! Det har gjort underverk för min ångest. Tack vare det kan jag leva ett liv där inte ångesten styr. Givet de snåriga stigar livet vandrat på senare år så vet jag inte hur jag skulle rett ut det annars.

– Vi flyttade hit, till denna underbara plats. Men det innebar att jag, som alltid cyklat till ”allt”, inte längre gör det. För långt. För backigt. Och knepigt att få ihop som förälder.

– Kontorsjobb. Stillasittande.

– Och så de här senaste knappa tio åren, när min man fick cancer och dog alldeles för ung, och mitt ena barn haft en skolgång som bitvis varit ett helvete, vilket gjorde att jag brände ut mig väldigt rejält. Prio har varit att överleva och att vi ska komma igenom det här hyfsat helskinnade mentalt.

Men ja, jag har blivit tjock.

Det är inte så att jag äter en massa skräpmat. Möjligen ibland för mycket kolhydrater och fett, de gånger äldste sonen lagar en fantastiskt god wok. Men överlag äter jag helt okej, om än inte perfekt. Så där som man gör när livet ska levas och de flesta dagar är pussel mellan tid och alla familjemedlemmars behov och aversioner. Och visst, jag äter någon kaka och någon glass ibland. Men betydligt mindre godis än de flesta.

Men tjock är jag. Och jag lever i ett samhälle där jag vet att det är fel att vara tjock. Visserligen blir man ofta påmind om att man inte ska bry sig om sådant – men ännu oftare blir man påmind om att man borde göra något åt det. Och eftersom jag inte gör något åt det så är det förstås mitt eget fel. Så jag skäms både över att jag är tjock och över att jag inte ens har ambitionen att försöka göra något åt det. Åtminstone inte nu. Kanske när både barnen flyttat hemifrån, när jag har möjlighet att styra över min tillvaro. Men inte nu. Nu har jag ganska nyligen gått från att överleva till att kunna leva. Egentligen vill jag kunna vara nöjd med det. Att jag lever – att jag inte är död, som min man – borde vara tillräckligt.

Jag brukar vara ganska bra på att inte bry mig om utseendeideal. Eller snarast: i de flesta fall är jag faktiskt ointresserad. Men kanske tar det här mig hårdare just för att jag länge var just smal. Inte bystig, inte snygg, men jag hade i alla fall smal midja. Just den biten behövde jag aldrig ens fundera över.

Numera finns det med mig varje dag. Vetskapen om att hon den där Åberg har blivit tjock.