När jag började skriva det som med tiden blev Lysande klot tvenne, så hade karaktärerna helt vanliga namn. Paulina. Maria. Nadja. Andreas. Nathan. Jag använde namn jag tyckte om men funderade inte så mycket mer över saken.
Senare började jag mixtra med stavningen av en del av namnen. Jag minns inte exakt hur mina tankar gick, men det var väl ett sätt att markera skillnaden mot ”vår vanliga värld”, eftersom boken huvudsakligen inte utspelar sig här.
Med tiden gjorde jag mer genomgripande förändringar. Framför allt för att de flesta av de namn jag dittills hade använt har sitt ursprung i bibliska sammanhang, på ett eller annat sätt. Och det blev ärligt talat inte särskilt vettigt, med tanke på … allt. Jag ville frikoppla från den religionskulturella bakgrund som vi i vardagen, i Sverige idag, rätt sällan tänker på.
En del namn hittade jag på. Andra genomgick mer drastiska förändringar än bara stavning.
För de personer som hör till vår värld, här på Jorden, satsade jag på namn med sin grund i det fornnordiska. På det sättet kunde jag låta början utspela sig i en mycket diffus ”dåtid”. (Sinja är en ganska ovanlig variant av Signe.)
Hade jag skapat ”min” värld idag hade jag kanske varit mer systematisk från början. Låtit namn från samma land i min påhittade värld vara byggda på liknande sätt. Nu är det lite mer slumpmässigt. Så blir det väl å andra sidan ändå när folk har kontakter med sina grannländer och sin omvärld?
Och ja, några av mina namn är nog lite krångliga. Men de allra flesta är inte det, tycker jag. Namnen på länderna är kanske värst? Och så Ailonise. Men hon får dras med smeknamn istället. Det har sina poänger det med.
Vi som skriver fantasy får ofta höra att det är konstiga namn i våra böcker. Men ofta finns det en tanke bakom det konstiga. Ibland ”bara” att tydligt avvika från det som är vanligt i vår värld; ibland någon språklig eller kulturell princip.
Ni andra som också skriver fantasy, vill ni berätta om namnen i era berättelser? Hur har ni tänkt och resonerat? Är era namn ”konstiga” eller inte?