1, 2, 3, 4, 5, 6 …

Vi sitter på (i) glasverandan, jag och Artemis. Jag dricker kaffe; hon har rullat ihop sig på mattan.

Utanför regnar det. Och åskar. Mestadels muller på avstånd, men då och då även en synlig blixt. Då sätter min hhärnan automatiskt igång att räkna, lugnt och metodiskt, för att mäta avståndet. Tre sekunder är en kilometer bort.

Ibland kommer det någon riktig skräll.

Jag brukar kalla mig extremvädersjunkie. Jag gillar kraftfulla väder. Storm, snöstorm, åskväder, skyfall. Den vuxna människan i mig vet att det är dumt. Extremväder är farliga. Jag vet. Men jag gillar dramat. Och jag gillar när det är något jag själv inte råder över. Det ger min hjärna time-out. Det mår den bra av. Då kan den finnas i nuet och strunta i duktigheter, måsten och borden. Och skulle det hända något så är prioriteringarna ändå ganska enkla.