Jag heter Sanne, och jag skriver om döden oftare än vad vissa är bekväma med.

Det är inget avsiktligt, ingen medveten strategi. Det finns ingen bakomliggande tanke av typen ”vi måste prata mer om döden”.

Jag skriver om det jag har på hjärtat, eller om det som rör sig i mina tankar. Plitar ner reflektioner, binder ihop dem med annat, och släpper ut dem till världen utanför.

När den människa man stått allra närmst dör, kommer döden för alltid att finnas som en del i ens vardag. Döden finns där i allt man upplevt tillsammans, i minnen, i vardagsföremål, i beslut.

Om något så håller jag tillbaka. Försöker att inte dra upp döden, eller personen som är död, riktigt så ofta som jag spontant skulle. Hindrar mig ibland, för jag vet, eller anar, att en del blir obekväma. Men oftast har jag inte ork eller lust, att ta den hänsynen. Jag vill inte begränsa mig på det viset.

Ibland blommar sorgen och saknaden upp och blir större. Då skriver jag också mer om döden.

Jag vet att det kommer att innebära hjärtan och likes. Och jag vet att en del kommer att tolka det som att jag är ”uppmärksamhetstörstande”, och att det är något fult. Vilket i sig är märkligt. De allra flesta människor behöver uppmärksamhet. Vi behöver bli sedda.

Den som såg mig allra mest var han. Inget kan nånsin ersätta det. Men i de allra mörkaste dagarna överlever jag på att andra ser och uppmärksammar min smärta. Varje litet hjärta får mig att orka en liten stund till, känna mig sedd i det största mörkret.

Det var så jag överlevde den första dagen efter hans död, och det är fortfarande så jag tar mig igenom de riktigt tunga dagarna, som numera tack och lov är sällsynta.