Kretsen av svenska fantasyförfattare är inte jättestor. Inte pytteliten, det blir ju ett antal människor om man summerar, men inte gigantisk heller. De av oss som rör sig på sociala medier träffar efter ett tag på de flesta andra som också rör sig på sociala medier. Framför allt är det just så vi träffas, men en del träffar man efterhand också IRL (alltså fysiskt). En del blir man facebookvän med. En del blir man verkligen, på riktigt, vän med (vilket ju kan vara både på sociala medier och IRL).
De man klickar med har man ofta saker gemensamt med. Liknande intressen, liknande tankesätt, eller något annat.
Vi som skriver fantasy gillar för det allra mesta också att läsa fantasy. Vi som skriver svensk fantasy har ofta också ett större intresse för just svensk fantasy. Inte minst just för att man hör talas om de böcker som diskuteras, och skrivs, i de kretsar man umgås i. Alltså läser vi i praktiken ofta böcker skrivna av de personer som hänger i våra egna kretsar. Och vi skriver förstås gärna recensioner, eftersom vi själva vet vikten av recensioner.
Allt detta är logiskt.
Men hur uppfattas det av omvärlden? Blir min recension mindre värdefull för att jag känner personen som skrivit den? Blir den ännu mindre värd om jag klickar på knappen ”add friend” på någon sorts social plattform? Borde jag låta bli att bli vän med någon trevlig för att min recension ska vara värd något?
Vad familj och släkt tycker om ens böcker brukar anses irrelevant, för det antas att släkten alltid ska lovorda en. Vilket ju är skumt på sitt sätt, för det finns väl överlag också många exempel på att familj och släkt är de värsta kritikerna. Men visst, släkten anses inte sitta på någon kompetens på bokområdet.
Vad gäller författare så bör vi ju kunna utgå från att de/vi överlag har den kompetensen. Och jag skulle inte drömma om att skiva en positiv recension om jag inte menade det – då skriver jag hellre inget alls. Oavsett om vi är vänner.
Men hur uppfattar omvärlden det?
(Och sen är ju steget inte långt till att fundera över andra branscher. Att folk anlitar någon de känner är vanligt nyhetsstoff. Men kanske känner de varandra just för att de träffat på varandra i sammanhang där de insett att den andra personen är bra på något, och *därför* blivit vänner?)