Folk säger ofta saker i stil med ”Jag var ung och dum” eller ”Jag var så ung och förstod inte bättre”. Det blir på något vis en legitim ursäkt för att ha gjort saker man inser att man inte borde gjort.

Jag har aldrig riktigt förstått det där. För visst tänkte jag mig för även när jag var yngre. Minst lika mycket. Kanske kom jag ibland till andra slutsatser än senare. Men det var ju inte så att jag var dum i huvudet för att jag var yngre. Och för det mesta kom jag till precis samma slutsatser då som nu. Ändå önskade jag såhär i efterhand att jag hade varit mer obetänksam när jag var yngre. Att jag hade tilllåtit mig att agera mer spontant, mer i stundens hetta, istället för att vara så fruktansvärt förståndig.

ur Knutar och band

Texten ovan är ett utdrag ur Knutar och band. Men nästan hela det citerade avsnittet är mina egna tankar och åsikter. (Sedan drar bokens text iväg åt ett annat håll, till händelser och sammanhang som hör hemma i Ailsas liv, inte i mitt.)

Jag kom att tänka på det här igen när jag hörde ett samtal på radion. Programledarna diskuterade något där den ene hade gjort dåliga saker, men ”det var när jag var ung och dum”, typ. (Det var tydligen 2019.)

Jag själv tycker inte att jag nånsin var ung och dum. Jag var förståndig och genomtänkt, påläst, kunnig och principfast när jag var ung. Visst har jag väl ändrat mig på en del punkter sedan dess, men nej, jag har aldrig varit ”ung och dum”. De skillnader som är mellan unga Sanne och medelålders Sanne är liksom inte av det slaget. Och det stör mig att det är så självklart att alla ungdomar – på gott och ont – antas vara dumma, göra korkade val och så vidare, just bara baserat på på sin ålder.

Och ja, jag har överlag svårt för hopklumpningen att alla i en viss ålderskategori ska vara likadana. Som att ålder skulle vara den viktigaste faktorn för att trivas ihop, funka likadant och ha samma intressen.

Var du ung och dum?