Det här är inte alls vad jag borde posta idag. Jag borde skriva något inspirerande eller kul eller klokt eller i alla fall relevant.

Men efter en dag när allting krånglat, på alla olika plan, så är det här jag är igen. Här, i det som texten på bilderna baseras på. Fast i den verkliga verkligheten, där känslan är så mycket starkare och smärtsammare än i den tillsnyggade och tillslätade bokversionen. Efter åtta år så trillar jag ner där igen, i det djupa svarta hålet av saker som krånglar och trasslar och som jag inte har koll på för att han dog och han hade koll på en del saker som jag inte hade – eller har.

Arg och besviken på mig själv. Arg på honom. Förbannad på mig själv för att jag inte kan allt, inte haft möjlighet att ta igen det än, för jag har behövt prioritera annat än datorer och externa hårddiskar och annan sån skit, för jag har försökt få livet att fungera för oss som är kvar och se till att barnen tagit sig igenom skolan, och jag har ändå bränt ut mig och trädgården växer ändå igen.

Jag behöver skriva massor om det här, men det har jag inte tid med, för maten är fortfarande inte klar, för jag har gråtit istället för att kaga mat.

Texten på bilderna är från Knutar och band, men lätt modifierad för att minska bokspoilandet.