Verklighetsflykt. Det säger vi att böckerna erbjuder. En möjlighet att fly en verklighet som är hemsk, orolig, stressig eller på annat sätt påfrestande, fysiskt eller mentalt. Vi vill fly både från den stora världens övergripande problem och från vår egen vardag.

Ändå är böckerna vi läser – och böckerna vi skriver – också fulla med olika sorters problem. Jag syftar inte huvudsakligen på våldet som jag tagit upp i tidigare inlägg, utan alla sorters problem. Visst, det är krig och våld, men det är också orättvisor, utsatthet, förtryck, missförstånd och ”kärlekstrassel”.

Det är ju egentligen ganska motsägelsefullt? Ska vi fly från problem borde vi vilja läsa händelselösa böcker. Böcker där stämningen är det enda viktiga, där i princip inget händer. Men nej, böcker utan handling vill väldigt få läsa och ingen ge ut. Att det ska hända tillräckligt mycket tillräckligt ofta i en bok är en grundläggande princip för skrivande.

Det är väl förmodligen så att om vi verkligen ska kunna koppla bort de problem som vi vill fly från så behöver vi engagera oss i något annat ”problem”, alltså en handling. Och vetskapen om att det inte riktigt är på riktigt är det som gör att det samtidigt är mer hanterbart med bokens problem än de riktiga. Och att vi vet att vi kan lägga ner boken och släppa (förhoppningsvis) bokens problem när vi behöver. Till skillnad från verklighetens problem som ju hela tiden finns kvar.

Och vi behöver verkligen verklighetsflykten. För nånstans i de påhittade problem verkar många av oss hitta ork, inte bara att stå ut med verkligheten utan rentav kraft att försöka göra något litet för att förbättra verkligheten.