Jag sitter på Malmöfestivalen och pustar ut efter en dryg timmes intensivt dansande, där alla som velat fått lära sig några danska folkdanser.

Mörka krafter i vårt land (ja, jag kallar dem det) försöker ibland claima folkmusiken och folkdansen som ”sina”, som något pursvenskt och oföränderligt, och föra in det i sin bild av traditionellt. Och varenda gång jag är på något folkmusik- och dansarrangemang så påminns jag om hur bisarrt det är.

Här är alla välkomna. Oavsett ålder, oavsett ursprung, oavsett kläder. När man delar upp sig i par för olika danser så är det numera ingen uppdelning efter kön, det är ingen som dansar ”herr” eller ”dam”. Vi dansar, de allra flesta kommer utefter dansens partnerbyten att hinna dansa med både sitt eget kön och andra, och ingen bryr sig. Dessutom präglas sammankomsterna av hjälpsamhet: det gör inget om det blir fel, det viktiga är att vi har kul tillsammans.

Folkmusik och folkdans är dessutom en naturlig smältdegel. Här blandas influenser från när och fjärran, både vad gäller melodislingor, rytmer, instrument, danssteg och -turer. Inget är hugget i sten, hittar man något nytt och kul så införlivar man det i sitt eget sammanhang.

Som det ju alltid har varit.

För människor har alltid kommit samman över gränser, för att träffas, umgås, och ha roligt.